LARS AHLIN Roland måste tvinga ner sin blick. Den stannade på händerna. Efter en stund suckade han av lättnad. — Nåja, strunt i det. Jag är inte intresserad. Det enda jag vill veta är varför du har dykt upp nu igen och stryker omkring... — På Storgatan, ja. Längs Åns kajer har jag strövat. Nere kring hamnkvarteren och så utåt hamnen så långt det går. Jag kan ju inte hålla mig instängd hela dagen. Jag kan inte ligga i sängen dygnet runt. Men på Gränsgatan har jag aldrig varit. Jag har suttit på ölsjapparna och varje dag på kaffestugan vid Finnkajen just som jobbarna tar sin rast och kommer dit med smörgåsarna och beställer en kopp kaffe eller en lager. Upp till Gränsgatan har jag aldrig vågat mig, och det är inte heller min mening att gå dit. Hur skulle jag för resten våga? — Men på Storgatan stryker du omkring. Dina fötter tjappar utan vett precis som din tunga. För begriper du inte att det kan vara så att en och annan som på din tid bodde på Gränsgatan numera bor på självaste Storgatan. För resten ser du sån ut att folk lägger märke till dig. Vem här ser ut som du i ansiktet? Vem går som du? Utan mål, ändå sökande. Utan mening, ändå med hopp. Ingen. Åtminstone inte den här årstiden. Dessutom: När du bodde där oppe hände det aldrig då att du fick ett ärende ner till Storgatan? Hände det aldrig att de som bodde där oppe gick ner till Storgatan för att köpa — apelsiner, till exempel. — Apelsiner? — Ja, eller något annat. — Du hjälper mig att förstå. — Vadå? — Det kan jag inte säga nu, men jag önskade att jag kunde det. (Gud har gett var och en av oss en kriminalgåta att lösa, skrev Aron vid ett senare tillfälle. Den troende är spårhunden. Roland var den förste som kom mig att inse att något helt annat väntade mig än det jag hade hoppats. Jag skulle aldrig nå en befriad framtid. Förnuftets tankar skulle aldrig bli tänkta av mig. På min lott kom att tänka viljans tankar och att gå in i det förflutnas fortvaro. De som en gång hade hört min röst och känt mina händer hade bruk för mig. När mördar du mig, Gud?) — Var normal ett enda ögonblick, begärde Roland. Det enda jag vill veta är varför du har kommit tillbaka. — Tro mig. Det jag har kommit hit för att göra, gör jag inte. Ändå har en hel vecka gått. Anledningen till min oförmåga — det skulle bara ta två timmar att uträtta mitt ärende! — vet jag inte. Saken var så enkel innan jag kom hit. Jag gjorde i ordning allt som behövdes. Det var inte mycket. Men så glad jag var, nästan upprymd. Jag förstod att jag passerade en gräns och att något nytt skulle ta vid. Så kom jag hit med allt som behövdes. Både mod och glädje ägde jag när jag åter mötte min barndomsstad. Men jag behövde bara ta ett steg och allt blev omkastat. Det enkla blev svårt, det lätta tungt. Glädjen drog bort och sorgen in. Hur förklara det? Jag kan bara ana att jag inte räknade med något som är mycket viktigt. Därför sitter jag här. Därför kan jag inte göra det jag är här för att göra. — Vad är det du talar om? — Om mitt beslut att äntligen gå till pappas grav. — Bluffa inte. — Jag bluffar inte. Jag har kommit hit för att gå till pappas grav. — Varför gör du inte det då och dunstar sen? Varför rantar du omkring här dag efter dag? — Men det är ju det jag själv försöker förstå utan att lyckas. Jag har inte orkat gå till graven. Just den handlingen betyder så mycket för mig: en ny tro, en helt ny målsättning. Med besöket vill jag markera att mitt liv har vänt sig, ja att det just då vänder sig. Från och med nu ska jag åter svara på tilltal. Om jag så ska gå under ska jag svara. Det var min tanke och mitt beslut. Men jag 428