DE SMÅ ORDEN orkade inte. Inte än. Jag är fortfarande fångad i stumhet, och jag skulle ha gett mig av redan den tredje dagen om nattens tecken inte förbjöd det. Roland lyssnade till ett flöde av ljud. Han hade gett upp. Han ansträngde sig inte längre att lyssna fram ord och mening. — Det jag vaken är oförmögen att göra, gör jag i sömnen. Hur ska jag förstå det? Den som sover vet ju inte i vilket hus han vistas eller i vilket rum han befinner sig i. Ändå går jag utan att fumla och känner de genaste vägarna och utför de bästa greppen. Jag lägger gravstenen till rätta. Jag ber de böner över stoftet som jag lärde mig utantill innan jag kom hit men som jag här har glömt. I sömnen minns jag åter, och jag fylls av ödmjuk stolthet och av kunskap om vad som väntar mig. Jag menar: jag känner mig beredd att ta emot mitt nya liv. Precis så som jag vaken hoppas. Sovande lever jag så intensivt och djärvt. Min ande är då som starkast verksam. Vaken har jag aldrig erfarit en så befriande aktivitet. Jag måste återvända till moderlivet för att få en sann jämförelse. Men vad jag där utförde äger jag ju inget minne av, och av någon anledning får vi inte räkna vår egen växt som vårt eget verk. Kan du förstå varför? Ändå vet vi att vi har levat och handlat i moderlivet, och att vi där utförde idel rena handlingar, om man med rena handlingar menar att vi inte ägde några medvetna motiv och därför kan finna en tillvaro dit moral eller omoral ej förmår tränga. Blott biologiska och religiösa ord kan utan våld besöka moderkakan och skildra vad som där sker. Ett liv i hälsa eller sjukdom. Ett liv i synd och nåd. (Min vän, lägg märke till konjunktionerna. Att i sitt tal bruka bindeorden rätt är den troende människans svåraste konststycke. De små orden fäller också nu, eller upprättar.) Så du förstår att jag är rädd för att vakna. Jag ger noga akt på det ögonblick när vaknandet öppnar sin springa, och mitt hopp är alltid att kunna sluta till öppningen. Men då finner jag lika beständigt att allt redan har hänt utan att jag ens har kunnat göra några iakttagelser. Jag sträcker ut min arm för att se vad klockan är. Jag stiger upp för att tvätta mig. Plötsligt händer det att jag gråter. Jag förstår inte varför. Tårarna bara rinner. Sluter jag ögonen ser jag min första rörelse än en gång: den smala handleden, klockans gröna visare. Av dessa enkla yttringar av mitt vakna liv förstår jag att jag har bytt ut frihet mot fångenskap utan att ens ha blivit tillfrågad. I vilket fängelse sitter jag? I vilken cell? I samvetets och moralens. Ännu enklare: i de medvetna handlingarnas. Jag vet i vilket hus jag vistas och i vilket rum jag befinner mig. Om jag så hungerstrejkade, om jag så rörelsestrejkade skulle jag inte upphöra att handla. Och när min vilja trevar i mig finner jag att modet och glädjen har flytt, och jag förstår att min dag kommer att bli ett förbleknat, ett utkylt helvete. Jag går ut. Men det jag ska göra, gör jag inte. Jag stryker omkring som du så riktigt beskrev det. Stryker, fastnar ej, stannar ej. Mot kvällen blir jag rädd för sömnen och jag känner hur jag gör motstånd. Jag lyckas intala mig att allt är sömnens fel, livet i sömnen, den sovandes djärva vilja. Skulle jag vaka natten ut, menar jag nu, skulle jag kanske lyckas bevara viljans krafter så att jag vaken förmådde gå dit jag måste. Men i samma ögonblick som mitt motstånd mot sömnen växer har jag fått ännu ett nytt växande föremål för min rädsla. Det är därför jag slinker in hit. Fem kvällar å rad har jag suttit här. Brännvin släcker min akt-samhet och dränker mitt motstånd. Plötsligt lever jag ett liv dit bara biologiska och religiösa ord når, tror jag. Aron hade satt armbågarna mot bordet. Nu log han. Roland såg på hans läppar med växande motvilja. Han upptäckte att också Arons läppar var skapade av kött. Av någon anledning blev detta självklara faktum avgörande för honom. — Den där själfulla grabben är minst lika liderlig som vilket annat handjur som helst, påstod han sedan och väckte därmed Agnes’ hej dlösa munterhet. 429