LARS AHLIN — Har du slutat nu eller är det bara en inandning? Aron tog bort armbågarna men fortsatte att le på ”det där köttiga sättet”. — Det finns vissa som har känt igen dig. — Jag vet det, erkände Aron. Två har lagt märke till mig. — Två? — Du först och främst. — Asch. Vem mer? Aron berättade villigt. — Jag har fått en lapp. Två gånger har det hänt. Rockvaktmästarn har gett mig kuvertet. Men han vet inte vem det är. Åtminstone påstår han det. En grabb kom in i tamburen och lämnade kuvertet, förklarar han. Samma grabb bägge gångerna. Vet du vem det är? — Vet jag säger jag det inte. Till henne skulle du säkert orka gå. — Då är hon däruppifrån? — Tro inte att du får nånting ur mig. Det är jag som ska klämma fram sanningen ur dig. — Klämma fram? Har jag inte hittills svarat på alla dina frågor? — Vad stod det på lappen? — Samma sak bägge gångerna. ”Du är igenkänd”, stod det. Är det inte underliga tre små ord? Som om jag vore en brottsling som har stuckit mig undan och när som helst, blott på en vink av den som har känt igen mig, kan överlämnas till polisen. — Typiskt för henne. Vilka besvär har inte hennes griller ställt till med. — Har du hamnat hos polisen nån gång tack vare henne? Roland skrattade. Det var första gången Aron hörde honom skratta. — Man har hamnat hos det som är värre. För hon ser du ... Han tystnade och stirrade bort mot entrén. Vaktmästarn hade slagit upp dörren. Ett par kom in. Hovmästarinnan, som stod ledig, lotsade en kraftfull gubbe och en ung kvinna till ett beställt bord, på vilket assietterna redan stod uppdukade. Roland slöt ögonen när paret hade gått förbi honom. Han sökte efter en tanke som kunde rädda honom men mötte bara bländande ljus. En häftig, tom, meningslöst ljuvlig lycka betog honom. — Aron, viskade han. Men Aron hörde inte. Han hade ingenting märkt. En stilla, inåtvänd glädje fanns i hans ansikte. En slug sötma. — En blomma har funnit sin sol och kan slå ut sina kronblad, viskade han. Och han la upp sina händer på bordet och höll dem stilla. — Nu ska du får höra Roland. (De små orden väcker mig gång på gång till umgängelse, skrev han sedermera. På något sätt måste de tycka om mig. Fast det förvånar mig måste det vara så att de finner någon föda hos mig. De slår ner som en skara flyttfåglar och är mycket hungriga och utmattade. Behöver de viljans tankar för att bli erkända i sin egenart? Kan blott den obildade och anfäktade höra hur deras hjärta pickar? Flur många gånger har de inte hört mig säga: Vi mänskor vore stock och sten utan er, pronomen. Men nu är ni givna åt oss för att vi ska bli Skaparen lik. Med er blir vi med-skapare. När vi brukar er växer världen fram, vi själva får det liv ni beskriver, och Gud förvandlar ni till vår Gud. Så farliga är ni, så ödesdigra, så livgivande, så fräckt muntra. — Men ni, bindeord, är än mäktigare. Ni står i uppenbarelsens tjänst. Samtidigt står ni i tjänst hos det opersonliga. Guds hemligheter binder ni och ordnar. I vår mun blir, tack vare er, korset och döden ett leende kors och en leende död. Ty ni inviger oss i det humoristiska och förklarar för oss att vårt allvar är ett skämt, eftersom fullbordan ännu inte präglar oss. Men ni är inte bara mystagoger. Ni binder inte bara det osynliga. Ni binder också det som för oss är tydligt. Den objektiva verkligheten tar ni hand om och ordnar så snart vi har upptäckt den. Hur oestetiskt är inte detta uppdrag. Hur förargade blir inte de estetiska. När den estetiska hjärnan inte vill finna sig i vetandets osköna sammanplock gör den våld på er och kallar gärna sitt dåd för logiks 430