DE SMÅ ORDEN — Nu har ni lämnat mig. Vad blir då kvar av mina ord? På något sätt måste jag ha uttryckt något verkligt.) — Jag ska berätta om en kvinna därupp-ifrån. Nej, det kan inte vara den kvinna som har känt igen mig, för den kvinna jag ska berätta om är död nu. Men din kvinna kanske liknar min. Många kvinnor däruppe var sådana som Selma. Inte alla, men flera. De bar sin livsglädje och färdighet fast dessa smycken var infattade av lidande och sorg. Som Selma kunde se på oss ungdomar när vi drog i väg om lördagskvällarna ut till våra nöjen. Som hon unnade oss vår glädje och enkelspåriga fröjd. Samtidigt vakade hon och ängslades. Då livet är som det är längtade hon efter den dag då vår glädje skulle få sin infattning. Hon var nyfiken på hur den skulle se ut. Som alla andra ungdomar trodde vi att vi levde bara det liv vi för stunden levde. Hon visste bättre. Därför blev hon aldrig duperad. Hon kunde alltid hålla sig rak när nytt svårt liv kom. Det nya begravde henne aldrig, dränkte henne ej. Hon levde aldrig så dumt att hon plötsligt måste ropa på omvändelse. Hennes liv var en ständig omvändelse. Därför fastnade hon aldrig. Ingen händelse kunde slå henne med blindhet. Hon såg alltid att människan är mer än det hon i ögonblicket kan vara. En människas hela verklighet får aldrig rum i ett enda nu. Det visste hon. Därför blev hennes liv ett konstverk. Ty är det sant att vi är mer än det vi i nuet är, då kommer stilen, formen, seden, ceremonin till heders. Konstnären älskar sina förutsättningar samtidigt som han sörjer. Han vördar det dogmatiska i sin konst samtidigt som han bekämpar det. Visst längtade Selma tillbaka till sin ungdoms omedelbarhet. Skulle hon annars ha stått i fönstret och följt oss med blicken då vi gav oss i väg till våra nöjen? Inte förstod vi hennes sorg. Inte fattade vi hennes glädje. Inte kunde vi reda ut något så sammansatt. När vi om vardagskvällarna gaddade ihop oss till en hel klunga under lyktstolpen hände det att hon slog upp fönstret och hojtade: Kom in och ta en smörgås och en kopp kaffe. Min inlagda sill blev så förbaskat fin. — Och vi strömmade in i köket, förstås, och tog för oss. Svart kaffe, hårdbrömackor, tjockt med smör, sill som halkade. Som hon kunde skratta när tillfälle gavs. Och hon älskade att dansa. Hon dansade in i det sista. Tungt men vackert. Med ett outsägligt ansikte. Upplyft. I en högtidlig glädje. Men drag som slätades ut och blev formade av en kraft vi inte kände namnet på. Hon var praktfull och förfärande (för en svag betraktare som levde utstjälpt i nuet) när hon med klara ögon förde huvudet runt och såg sig om i dansen. Som om hon då såg hela sitt liv utan att behöva förneka något. Det var det fåfängligas värdighet och strama lycka jag då fick bevittna. Dessutom något mera som jag först senare kunde se, något som gjorde det fåfängliga till en humoristisk bragd och räddade det från inrökt befläckelse. Selma visste att vi aldrig kan blotta oss helt. Vi kan bara glutta ut ur oss själva. Vad andra kallar intimiteter kände hon som skratt och gråt och behövde aldrig huttla. Våra verkliga intimiteter behöver inte döljas eftersom de redan är dolda och är hemligheter — även för dem som lever dem. Så känner jag henne nu. Att hon hade sina rötter i ett liv dit moral och självmedvetna handlingar aldrig kan nå. Hjärtats död, döden rätt och slätt sker alltid annorstädes. Aldrig där vi råkar titta ut. Inte i dansens virvlar utan i den hemlighetsfulla botten där vår existens har sitt fäste. Därför spelar det ingen roll om vi dör dansande. Vi är så mycket annat medan vi dansar. Vad allt var Aron? Knappt hade han tystnat förrän han började söka med händerna över sin kropp. Han märkte det inte själv. Rötter i en hemlighetsfull botten? Men det såg ut som om han letade efter en tändsticksask. Rolands läppar gled isär för ett mekaniskt flin. Han visste inte vad han skulle göra av sin förtvivlan. Var den inte helt komisk? Liknade den inte en främling som tränger sig på och presenterar sig som en fjärran men nära släkting och som efter tre minuter vill låna en femma ? 431