LARS AHLIN — Hon som har känt igen dig kanske kommer hit snart och ber dig dansa, hörde han sig säga. Arons händer blev stilla. — Vill du det? Vill du verkligen det? — Varför inte? log Aron. Då hände att Roland återfick sin ursprungliga vilja. Aron blev hans fiende. Aron var den han måste bekämpa. Aron var ingenting annat för honom. — Du kommer att få det svårare med henne än med graven, sa han hårt. Sedan skrattade han till. Aron såg upp och märkte att han satt mitt emot en människa som gjort sig ensam. — Nu slår din klocka. Nu slår du. Roland bredde ut sig och blev angelägen strateg. — Låt mig få betala notan. Kvickt, genast. Jag ropar. Så sticker vi. Inte sant? Jag följer dig till rummet och hj älper dig att packa. Sen tar vi en bil och jag lämnar av dig i sovvagnen. Och då är du i tryggt förvar, gosse. Han såg på sitt armbandsur. — Vi hinner. — Jag måste till graven först, sa Aron. — Idiot. Men Aron avnjöt sin listighet. — Nu vet jag hur jag ska komma dit. Du följer mig? Roland teg. — Du kommer att följa mig. Det ligger i ditt intresse. I morgon. Tidigt. Jag behöver bara två ljusa timmar på mig och allt ska vara klart. Jag har bråttom. Jag vill inte stanna här en timme längre än nödvändigt. Du förstår ... Jag måste söka upp den där flickan du nämnde. Hon som förde mig till Emma. Hon bor inte här. Det är henne jag älskar. Det är hon som ska hjälpa mig. Här på jorden är det bara hon som kan föra mig från viljans tankar till förnuftets. — Skitprat. — Men det är så. — Jag har varnat dig. — Hur kan du tro att någon kan locka mig när det är så att jag älskar Evangeline? — Jag har varnat dig. Men det var redan för sent. 432