BERTIL MALMBERG ”SÅNGERNA OM SAMVETET OCH ÖDET” 1937 var för mig ett desorienteringens år. Högfloden från ”Dikter vid gränsen” hade försinat, och de förvanda nerverna lågo blottade och värnlösa, slappa och samtidigt pockande på tillfredsställelser, som de ändå voro för utarmade att bära och realisera. Jag har tyvärr under mitt memoarskrivande ofta måst dröja vid viljesvaga, infantilt an-lupna skeden. Att berätta om längre perioder av andlig misär, livad av sporadiska katastrofer, därav kan inte bli något underhållande, när det bredes ut över sidor. Det gäller också vad jag upplevde under året 1937. Den hiero-glyf som behärskar denna tid hette enformighet. Själva skräcken var monoton. Och likväl var skräcken det enda levande under denna tid. Ja, den levde, men med vilket liv! De diffusaste samvetsmarter runno som ett kloakflöde genom veckor och månader, och begären, som bubblade genom den trögflytande massan, voro bara modifikationer av denna. Min ekonomi, mitt äktenskap, livets förhållanden i smått och stort, allt befann sig i sönderfall och förvirring. Förgäves kallade jag på den gamla livvakten: den lämnade mig iskallt i sticket. Utåt bevarade jag väl attityden någorlunda, alltså mot flertalet av de människor som korsade min väg. Med frenesi slukade jag bro-myltabletter. De gåvo skenbar jämvikt åt beteendet, fastän de gjorde tungan och gången osäkra. Alkohol missbrukades avsides, då och då, med utandad fasa och i säkra miljöer; och ändå oroligt; alltid med sidoblickar. Gud uppehöll sig ständigt i närheten. (Ingen går säker för honom.) Känner man av Gud, är det näppeligen på intellektuella grunder. Vad det rör sig om är en svängning i vår mottaglighet, vår nervösa apparat, så att han kommer in i blickfältet och man med ens har det otäcka ögat rakt på sig. Penibelt, men ingenting att göra åt! Det var som om jag varit placerad med hopbundna händer och ryggen mot domarskranket, kanske för att överraskningen skulle dramatiseras. Plötsligt snurras jag av en konstapel som en docka på en roterande skiva ett halwarv runt, och där sitter en fruktansvärd figur på en meters distans, inte olik en tj ekakommissarie, med glesa tänder, en aning mysande. Det är Gud. Så enkelt är gudsproblemet. Så enkelt var det för mig. Hur jag uppfattade Gud vid denna tid, därom upplyser cykeln ”Sångerna om samvetet och ödet” i diktboken med samma namn. Viktiga tyckas mig följande verser: Vad tanken säger, vet och förutsätter har föga vittnesbörd och båtar föga, när känslan av ett evigt domaröga går som en rysning genom våra nätter. Nej, ingen skuld skall bliva ouppdagad av räkenskapens grymma expertiser. Jag vet mig skuggad, eftersatt och jagad av dunkla män och hemliga poliser. Här båtar icke makt, förtjänst och vänner. Jag bär ett märke som av ingen anas, som blott den allra högsta rätten känner. Och det är därför som jag efterspanas. Denna känsla var långtifrån någonting nytt i min erfarenhet. I memoarvolymen ”Ett stycke .3 BLM. 1952 VI 433