BERTIL MALMBERG väg’* stå några rader, som med snarlika ord skildra något besläktat, men på ett mycket tidigare stadium: Stegen ekade bakom hans rygg och hetsade honom att påskynda takten. Det var som hade det inte varit hans egna steg, utan en främmande varelses, en fiendes, en förfölj ares. Han trodde eller bättre: utan att tro det (ty intelligensen var intakt), hade han den ofrånkomliga förnimmelsen att han var eftersatt av hemliga poliser, mystiska spioner, utskickade rättstjänare, försedda med revolvrar, handklovar och häktningsorder; en av dessa hade nu kommit honom på spåren och växte för hans inbillning till ett demoniskt väsen, en metafysisk kunskapare med blickar som brände honom i nacken och ett hånleende som kröp ned innanför hans krage och gick som iskalla kårar utefter ryggen. Han sade sig att detta var idel haltlösa alkohol- och abstinensfantasier; ändå visste han med ett vetande som uteslöt varje tvivel, att förklaringen var ofullständig och ovidkommande, ja bedräglig och lögnaktig, att hans känsla motsvarades av en förborgad verklighet, vida mer förfärande än de otympliga bilder, de plumpa gestalter den iklädde sig, den triviala allegori som den lånade en del av sin fasas realitet. Men nu var det en annan ålder som attackerades av detta — det gjorde det farligare. Nu kände jag också att Gud stod bakom detta fantomaktiga förföljande, som kulminerade i anhållande och förhör, ett förhör där domen var bestämd på förhand, där inga förmildrande omständigheter funnos, ett itererat förhör under de outhärdliga dygnens växlande och skridande stunder. Jag försvarade mig med att det inte var jag som skapat mig sådan jag var: hos arvsmassan och i blodet, där låg skulden. Men just detta utlämnade mig åt Gud, åt domen, att jag var den jag var. Jag passade inte i systemet. Jag var ”unerträglich”, skulle Hitler ha uttryckt det. Mitt väsende, det var ursynden. Det kan tyckas förbryllande (och var det också) att denne Gud, som förde tanken till dagspolitikens kriminellaste typer, likväl representerade, inte bara föreställde, den högsta rätten, att han uppspårade och bestraffade idel verkliga synder och laster, idel onda beskaffenheter, att han inte förföljde någon oskyldig, inte pådyvlade någon vad som var opportunt att pådyvla honom, att han var rättfärdig i all sin grymma följdriktighet och sadism. Det var på Sigtunastiftelsen som dessa preliminärer utspelades. Där befann sig — år 1938 — också Sven Stolpe, då oxfordare. Han var min vän, kände mig väl och märkte därför, att här osade det livsnederlag. Resolut som alltid tvekade han inte att ingripa efter bästa förmåga. Denna tid hörde nog inte till de bättre i hans liv. Han hade stormat in i littera-tusen med intellektuell och fysisk feber. Nästan en gosse hade han givit ut ”Fronten”, en minnesvärd insats, som inte bara retade folk och blåste dem om öronen, utan även öppnade europeiska perspektiv för den unga generationen. Det var en gärning, i hastigt mod många gånger, men inte förfelad, och den är värd att man kommer ihåg den. Han hade skrivit delvis intensiva, om också ojämna romaner, och framför allt hade han i ”Den kristna falangen” givit signalen till uppbrott i den svenska essayistiken. Denna bok var, inom sina områden, verkligt riktningsgivande. När det gäller den svenska inställningen under nittonhundratalet till modern fransk och katolsk litteratur, kan historien inte undgå att betrakta ”Den kristna falangen” som ett vägmärke. Oxfordperioden, som inleddes med den psykologiskt inte ointressanta skriften ”Kopparsmeden Alexander”, uppkallade emellertid Stolpes mer diskutabla egenskaper: smaken för buller, för generaliseringar, för religiösa klichéer. De utsvävningar (även stilistiska) och de snabba ytligheter som känneteckna hans produktion under denna tid måste ha haft sin orsak i vantrivsel. Han var för intelligent för att kunna förbise att han kämpade för en sak som var under hans nivå. Därav det obalanserade tempot i de färgglada reklamer som utgingo från hans kontor. När han övergivit Oxford och fått en helt annan plattform i det katolska tänkandet, börjar det skede i hans författarskap där personligheten klarnar och djupnar. Nu komma de 434