”SÅNGERNA OM SAMVETET OCH ÖDET” två romanerna: ”Lätt, snabb och öm” och ”Sakrament”; deras betydelse ligger på ett halvt om halvt essayistiskt plan, och de syssla med vissa psykologiska prototyper, med fromhetens allmänna gestalter, dess morfologi, mer än med individuella öden. Det gör dem långtifrån mindre fängslande. Hans bildning, som alltid varit extensiv, tillväxer i kvalitet och imponerar med underbyggd saklighet. Att det förekommer förlöpningar även nu, kverulans och ofrihet, har man lättare att förlåta under dessa omständigheter. 1938 var det annorlunda. Men hur det än må ha förhållit sig med hans verksamhet i det offentliga, som enskild person kunde han te sig förtjusande när han ville. Det var inte bara det att hans kvickhet blommade i umgänget — han om någon var det talade ordets man, som kunde få den argaste tungus att le. Det var också något annat: detta underliga väsen, som kunde förefalla som en blandning av hetta och bottenkyla, kunde i det rent privata, när ingenting störde honom, utveckla självironi och vänlig värme. På mig slösade han sin finaste olja, generöst, inte av beräkning, inte bara av beräkning, det vill jag gärna tro. Ja, med honom kunde jag utbyta tankar. Också det otrevligaste kunde jag dryfta med honom, konversationsvis, aldrig sentimentalt, aldrig med tårögd innerlighet (det skulle ingen av oss ha kunnat stå ut med) endast i oförpliktande, lätt cyniska samtal; han förstod nästan allting, i varje fall mycket nog, och han hade den angenäma men kanhända riskabla gåvan att vifta bort det mest påträngande, knyckla ihop det i en litterär fras och låta det försvinna i luften. Han kunde med andra ord ta gadden ur allvaret. Och ändå låta det bestå — teoretiskt. Det var uppenbarligen hans mål att bibringa mig insikten om en identitet mellan min upplevelse av guden-kommissarien och det fundamentala kristna faktum som heter förkrosselse och är ett oundgängligt, men ännu odeciderat stadium i varje religiös mognadsprocess. Det gällde att välja mellan vägar: förtvivlan, som leder till upplösning, och andlig sällskaplighet, som leder till produktiv disciplin. Det var med nykter accent, utan all kväljande salvelse, nästan affärsmässigt, han presenterade ett alternativ till mitt trassliga läge. En rationell sanering med vissa prestationer från mitt håll var ofrånkomlig för att Gud skulle dra sig tillbaka. Nå det sista sades naturligtvis inte med ord, ingen tänkte det väl heller i denna krassa formulering, men det var det som saken gällde. Konfrontationen med ensamhetsguden kunde avvecklas i gemenskap med erfarna personer, som visste vad det handlade om. Stolpe kände sådant folk och han skulle med nöje föra mig ihop med dem. Han gjorde det. Han körde mig i sin bil till Oslo — en resa som blev mycket munter och försiggick under ordlekande lustigheter, ja, under oavlåtliga explosioner av exalterad ral-jans. Det var en ypperlig inledning till det kommande, den bragte en momentan oordning i alla förnimmelser, och det var lättare att sedan bygga upp något nytt och oväntat ur kaos, en ny ordning, när alla symmetrier voro omkastade och vräkta huller om buller och ingenting föreföll givet. Den brusande toma-don av skrattparoxysmer, som restlöst uttömde sig i det festliga vansinnet, gjorde rent hus för besinningen, gav det ett spelrum, där det övermodiga och paradoxala efterdallrade som vemod och längtan efter stillhet. Mötet med de norska oxfordarna, bildade och förfarna män, okonventionella, en smula ockult farliga, efter vad jag tyckte i min sug-gestibilitet, kom att bli en succés. Jag upplevde en laddad atmosfär i rummet där sammankomsterna höllos — där funnos många av de ingredienser som påverka nerverna, och fastän jag ingenting minnes av vad som sades, minnes jag stämningen, som var komprimerad nog att fylla detta tillfälle med andliga retel-ser; till mycket mer räckte det väl inte för min del, och när jag sedan återsåg de prominenta personerna hade de mistat något av sin verkan. Men då var det så dags. 435