BERTIL MALMBERG Ty när oslovisiten var över och jag återvänt till Sigtuna var jag ”omvänd”. Hade jag någon rätt att kalla mig så? Det är väl en terminologisk fråga. Jag undverk ordet eller rättare: jag undvek ordet ”förvandlad”, ty det var oxfordtermen. Men jag tyckte mig ha fått en verkande injektion av liv. Och att det som fordrades av mig var så olikt allt som dittills upptagit mig, att de sammanhang där jag infördes voro mig så främmande, någonting helt annat än de visionära ensamheter som tjusat, men också tröttat och urholkat min känsla, det gav mig en illusion av radikal nyhet. Den skulle inte hli av lång varaktighet. Men den räckte till ett beslut (som jag sedan skulle vrida mig under) och spelade i varje fall upp en lovande ouvertyr. Vad jag tänkte och vad jag hoppades uttryckes kanske bäst i dessa strofer: Jag beder ej om en blödande ros, ej om helig extas, ej om en tro, så stark som granit och så genomskinlig som glas. Icke om känslor av okänd prakt, men ett nytt förhållningssätt. För mig är det mycket nog om jag får Guds hjälp att handla rätt. Det är mycket nog efter redlös färd mot försvinnande lögnperspektiv att äntligen finna en norm, en lag, en måttstock för sitt liv. Hur mycket av detta som realiserades i yttervärlden må lämnas därhän. I varje fall kunde jag skriva igen, och jag åstadkom en hel rad av dikter, som inte förtjäna det allmänna förakt man gärna omtalar dem med: de voro ofta till randen fyllda med psykologisk substans. Paniken var inte längre aktuell, guds-hallucinationerna voro över, men minnet befann sig på närhåll, redo att förtätas, om så skulle bli nödvändigt. Som poet gav jag min bedrövelses data, jag beskrev det spöklika i ett kärlekslöst äktenskap, jag utmålade ensamhetens schizofrena prakt, brant stupande ned mot förfallet, och gjorde många utfästelser som voro allvarligt menade. Men verklig sin-nesbalans och trivsel i detta ”nya liv”, det kunde man inte tala om. Sakta, sakta började avlägsna frestelser göra sig gällande. Den gamla demonin, övergiven och överlåten, ja, naturligtvis, avsvuren och förkastad för ”alltid”, men, ack, hur lockande, skymtade för den trånande själen och insmög sig i dikten, särskilt tydligt i detta poem: Har jag alltså hunnit den gräns den förskräckande dag då jag plötsligt känner mig stå under en helig lag — då jag vet att jag måste gå fram och ej har rätt att bli feg, att varje beräknande, slappt tillbakavikande steg, varje tvekande eftergift för väsendets flyktbegär är släkt med den mörka synd som utan förlåtelse är? Vad är det för dunkel sak jag aningslöst gjort till min? I vilken farlig process har min dårskap lockat mig in? Ack, lycklig var jag väl ej under töcknets och tomhetens år i det land där en klagande vind genom kvalm och begärlighet går. Men samvetet vilade dock i sin blinda förhärdelse tryggt: jag kunde synda med lugn och driva med timmarnas flykt. Nu har av förhärdelsens ro jag ingenting i behåll, ty varje timme, var stund står under hemlig kontroll. Och vände jag än mitt beslut och flydde till slapphetens värld skulle Guds eviga blick rannsakande följa min färd. En bekännelse som denna borde ha gjort det klart för varje uppmärksam att jag innerst längtade ut ur fångenskapen, att ”töcknets och tomhetens år”, den klagande vinden, kvalmet och begärligheten, ”den mörka synd som utan förlåtelse är” intonerade en ganska förledande musik, som jag visserligen höll ifrån mig men endast av fruktan för kommissarien. Ty jag stod under övervakning. 436