”SÅNGERNA OM SAMVETET OCH ÖDET” Vad som svårligen kunde undgå mina vänner såväl Stolpe som Fredrik Ramm, en norsk oxfordman, som också vistades på Stiftelsen, det var att jag inte såg ut att komma någon vart med min kristendom. Ramm var den person inom Grupprörelsen som på allvar gripit mig; han var en man av fin mänsklighet och god vilja, låt vara att han ännu inte nått upp till de andliga mått som hans långsamma undergång som fånge hos tyskarna skulle skänka honom. Han märkte nog att det stod illa till med mitt kristusförhållande, och jag tror att det smärtade honom. Mycket längre än till kommissarien hade jag nog inte hunnit. Stolpe, som jag med rätt eller orätt misstänker för ett mer kyligt känsloengagemang i kristus-mysteriet (han upplevde det enligt utsago ”intellektuellt”) irriterades kanske av en världsligare otålighet, ty oxfordpolitiskt var den fulltoniga bekännelsen av nöden. Bägge voro alltså, var och en på sitt vis, angelägna att jag skulle acceptera Jesus. Och kanske alltför suggererade av den oxfordska praktiken, dvs. den tvivelaktiga erfarenheten att ordet drar övertygelsen med sig, liksom den lilla bogser-båten släpar efter sig det mäktiga fartyget, ville de att jag åtminstone skulle lämna rum för Frälsaren i mina dikter och låta hans evangelium skymta där. Den inledande cykeln, om vilken jag redan talat, utmynnade i svartaste hopplöshet: här kunde ett nådens perspektiv tilldiktas. De tubbade mig inte till det, men jag erfor det nästan som en förpliktelse att komma dem till mötes, ja, nästan som en säkerhetsanordning, ty man kunde ju aldrig veta ... Jag gav alltså med mig. Kanske medverkade också en artistisk baktanke: att uppbyggnadens rytmik krävde ett inbrytande motljus. Så kom då den tionde sången till, med understöd av den poetiska intuitionen, men ändå invita Miner va. De två första stroferna uttryckte vad jag verkligen kände, de två sista voro enbart ”diktade”, och de lödo: Och ändå kan min fruktan icke skilja sig från det yttersta det vilda hoppet att någonstädes bakom tidsförloppet bor hemligt byggande en nådens vilja. När själen kämpar tom och djävulsriden, då kan det hända att jag dunkelt minnes det fjärran ryktet — buret genom tiden — att marken är beredd, att hjälpen finnes. Mina vänner tyckte nog att eftergiften inte var stor nog, det var för litet, de hade väntat sig mer. Men ur sanningens synpunkt var det likafullt ett ord för mycket, ty det var mer än jag kunde stå för. Men har man en gång tillåtit sig ett avsteg från sanningen händer det att man fortsätter i samma direktion, nästan utan att märka det. I den retoriska diktföljd som heter ”Sångerna om kärleken”, där det enda försonande är en diatrib mot dem som i sin kristlighet sträva att förstå tyrannen (Hitler), triumferar eljest lögnen genom att bygga en pappers- och kulissvärld, som minsta låga kunde ha förbränt på en sekund, om en sådan låga varit till hands. Men så var inte förhållandet. Det var på ett ganska sent stadium dessa dikter skrevos, och det upplevda skymtade då på en töcknigare distans. Intressantare att skärskåda är den triptyk som heter ”Diktaren” och som avslutar ”Sångerna om samvetet och ödet”. Två av de tre styckena ha följande lydelse: Har du tagit ditt steg? Ger du dig helt åt Gud? Vill du bära hans kors? Vill du följa hans bud? Är du verkligt beredd för den kallelseplikt som du hyllar med ord i din bekännande dikt? När det frågades så, gav jag stundom till svar: Diktaren är främmande, ogripbar. Förbehåll är hans ord, och hans väsens signet heter: hemlig distans, skymning och mångtydighet. 437