BERTIL MALMBERG II Diktaren når icke det heliga rum dit han visar dig väg ogenomtränglig och skum, får ej lämna den ort där han för evigt blev satt: icke sitt tvekande ljus, icke sin halva natt. Mången som lyder hans rop hinner längre än han — längre än skymningens son gränsens och nycklarnas man — frågeställaren, offerrannsakaren, vakten vid sanningens port, tröskelbevakaren. Här hade jag smugglat in en brasklapp, en reservation, och det var min avsikt att dessa två dikter skulle bli bokens utgångsackord. Det var väl meningen att de skulle ge mig ett fribrev mot den gemenskap i Oxford som, redan innan den på allvar var påbörjad, då och då kom skinnet att knottra sig på mig. De skulle i sista ögonblicket slå en tät, skyddande ring om mitt diktarliv. Att jag med detta i själva verket annulerade min egen förkunnelse, det både såg jag och blundade jag för. Jag kände mig befriad utan att helt göra mig reda för orsaken. Fri. Fri. Fri. Ja, så inbillade jag mig. Men Stolpe stod på vakt. Jag skjuter inte skulden på honom. Han kunde ju ingenting veta om de lönnliga och dunkla bevekelsegrunder som ville förmå mig att redan i ”oxfordboken” obstruera mot Oxford. Jag anklagar endast diktaren som föll för hans argument, hans åsikt att dikten var ofullbordad, för hans fordran att jag skulle lägga till ännu en avdelning, där min trohet mot ”korsets nya skaror” reste sig mot alla betänkligheter. Också nu böjde jag mig. Men här, om någonsin, visar sig sanningen av en tanke som jag i tidens fullbordan skulle hämta upp ur min ålderdom: ”Korta sveket är bättre än långa lögnen.” Ty av detta skulle det bli en prolongerad osannfärdighet. Den tredje sången fick denna gestalt: Länge trodde jag så, sökte i diktarens kall från ett beträngande krav orlov och laga förfall. Denna förbländningens tro med min skräck i förbund var mitt sista försök före avgörelsens stund att försvara mitt jag, icke helt ryckas med, värja min ensamhets oförpliktade fred. Tills jag plötsligt förstod, tills jag kände och såg att jag blott är en man i ett skridande tåg, att jag själv är på väg fastän tveksam ännu. — Icke en orörlig post men en pilgrim som nu. Nu hade jag bundit mig vid Oxford, förbundit mig att kämpa dess kamp, invecklat mig i den slemmiga trohetens ringlar och vindlingar. Jag bryr mig inte om att försvara mig. Jag anser inte att en memoarförfattare har anledning att föra sin egen halvsanna talan. Har han förlorat ansiktet får han erkänna det. Och skulle det möjligen komma tillbaka i berättelsen, illa tilltygat och förändrat, men ändå igenkännligt, är det ju bra, men det kan han inte göra någonting åt, det tillkommer bara förloppet, som han inte bestämmer över. 438