G.-O. ADELBORG UTREDNING TILL BELYSANDET AV VILHELM EKELUNDS POSITION Det är egentligen blott två svenska moderna författare, som djupt fängslat mig: Vilhelm Ekelund och Ivar Conradson. Redan från början skattade jag dock Conradson högre än Ekelund. Detta framgår bl. a. av mina värderingar i ”Om det personligt andliga” (1907). Sedan har jag hela tiden tagit parti för Conradson mot Ekelund — i alla de fall det kunnat bli fråga om jämförelse och motsatser — även om det icke kommit direkt till synes offentligt (det finnes blott antytt i ”Afsides”, 1923). Jag fann Conradson vara mer levande, mer intensiv, både som poet och människa, än Ekelund, mer fördjupad i den aktuella mänsklighetens problem. Å andra sidan fann jag också Conradson äga större kraft att vara ensam (utan att vara en enstöring). Under den långa tid (1909—1927) jag stod i tämligen kontinuerlig (mest skriftlig) förbindelse med V. E. framträdde ju Conradson icke alls som författare (och jag träffade honom heller icke då personligen). Det var naturligt, att jag då blev speciellt fästad vid V. E. och med beundran följde hans författarskap (denna beundran kom ju också till offentligt, ohämmat uttryck i min artikel i ”Afsides”). Genom särskilda omständigheter, genom våra talrika sammanträffanden i Berlin (1909— 1910) och genom den relativa isolering vi därpå bägge kommo att leva under (han i Tyskland och Danmark, jag i Ryssland) understöddes vår benägenhet för en förtrolig kontakt, som länge fortsatte under former, som väl understundom fingo en prägel av nära nog broderlig vänskap. Så småningom blevo breven emellertid gle sare, i synnerhet från hans sida (han blev alltmer upptagen av sitt författarskap — under det att jag oftare sökte utlopp för min skriv-lusta i brev), men en jämförelsevis obruten kontakt upprätthölls dock alltjämt till 1927. Men då utgav Ivar Conradson sin bok ”Om djur” (första upplagan 1927 indrogs och makulerades inom kort, ny utökad och omarbetad upplaga kom 1928). Det stod genast klart för mig, att detta var en märklig skrift, av största betydelse för en klar, rättvis uppfattning av livets fenomen. Jag gav uttryck för min uppskattning i en artikel, som jag lyckades få in i Soc.-Dem. den 23 oktober 1927 (tyvärr blev utseendet något vanställt genom inadekvata bilder, som bifogats av redaktionen). Jag skickade både boken och artikeln till Vilhelm Ekelund och ansåg mig ha all rätt att vänta, att han skulle tydligt visa sig förstå och erkänna vad boken gällde och betydde. Han undvek emellertid alldeles att uttala sig direkt om boken och allt (nu och senare) tydde på att han blott blivit starkt irriterad och att han ville totalt nonchalera den. Jag fann detta vara fullständigt otillbörligt från hans sida och uttryckte min stora ledsnad häröver. Därmed var i verkligheten brytningen fullbordad. Visserligen växlade vi ytterligare något brev (angående utbyte av breven 1910 —1918) men all egentlig korrespondens upphörde. Då han fram på 30-talet kom till Stockholm uppsökte han mig emellertid och jag accepterade ett par inbjudningar, i förhoppning att han skulle ha begrundat och ändrat sin inställning. Men visst icke! Så snart jag, om blott indirekt, berörde de synpunkter, som 439