G.-O. ADELBORG Conradson i så tillspetsat krävande form framfört, stegrade han sig i hätsk ovilja, och vi skildes abrupt i vredesmod. Ännu en gång (i början på 40-talet) vid ett tillfälligt sammanträffande gjorde V. E. en invit till samvaro, men jag reagerade negativt, eftersom jag icke sett något tecken på att han reviderat sin uppfattning och därför icke kunde hoppas på att han gjort det. Nu är att märka, att Ekelund dock redan tidigt hade klart för sig, att Conradson var värd att särskilt uppmärksammas. Detta framgår bl. a. av hans artikel 1907 om Conradsons dikter. Han torde icke ha skrivit något lika entusiastiskt berömmande om någon annan samtidig svensk författare. Och han måste hela tiden ha varit djupt medveten om min välgrundat fasta värdering av kraften och djupet i Conradsons stämma. Och huru mycket han än understundom (i avund och trots) må ha velat negligera min uppfattning, så måste dock denna, såsom förhållandet mellan oss nu var, ha gjort ett allvarligt, outplånligt intryck på honom. Alltnog — då Ekelund ställde sig så avvisande till Conradsons senare produktion och istadigt vägrade att befatta sig med de problem, som där uppställdes till diskussion och eftertanke, ansåg jag, att han handlade mot bättre vetande, och att han därvid ådagalade en förmätenhet, som jag omöjligen kunde tåla. Han gjorde sig, tyckte jag, härvidlag därjämte skyldig till en eskapism, som var honom ovärdig. Även om Ekelunds hållning just i ovan relaterade speciella fall blev av en särskild betydelse för mig personligen, så är den naturligtvis icke att betrakta som en fristående, i sitt slag ensam företeelse i hans liv. Det är ju påfallande i huru hög grad han överhuvud undvek att intressera sig för och taga ställning till andra betydande samtida författare, hur ägnade de än må ha varit att väcka hans aktning och uppmärksamhet. När jag vid något tillfälle uttalade min livliga uppskattning av André Gide (samtidigt översändande ett par av dennes böcker, ”Prétextes” etc.) visade han en så att säga avsiktlig brist på intresse. Det var som om han icke ville intressera sig, blott därför att det var fråga om en samtidig författare. I detta och i många andra fall föreföll han vara rädd för att bli distraherad, ifall han skulle fördj upa sig i en samtidigt verksam författare — eller i något annat, som fanns och rörde sig i tiden, samtiden. Men innebar icke allt detta blott en lovvärd strävan hos Ekelund till begränsning, koncentration? Kan så tyckas, och så ville han nog själv se det. Han trodde sig ha rätt, ja skyldighet att bortse från allt, som kunde störa honom i hans meditationer, vilka blevo alltmer subtila. Men kunde han verkligen hävda denna position, uppbära denna självtillräcklighet gentemot samtida krafter och betydelsefulla skeenden. Mycket tyder på att han lät sig affekteras t. o. m. av ganske betydelselösa manifestationer (angående t. ex. hans egen person) — allt under det att han låtsades ovetskap, likgiltighet inför människornas konvulsioner under orättvisor, grym nöd, påtvungen skräck och vånda. Det må nu vara, att Ekelunds linje var en annan, att hans uppgift snarast var att sondera sinnesj ämviktens liv och grundvalar. Hade man rätt att begära annat av honom? Var det icke en styrka hos honom, att han förstod att begränsa sig? Så till vida är nog detta riktigt, som att det icke hade tjänat mycket till, om han sökt bredda sitt författarskap, gett sig till att popularisera sin framställning. Icke kunde man heller ha önskat, att han av någon slags pliktkänsla upptagit t.ex. André Gide till behandling. Visst icke. Men då han reagerade mot de krav på hans uppmärksamhet och medkännande, som i tiden (i nuet) ställdes på honom, utvecklade han ofta ett trots och en retlighet, som stod i dålig samklang med hans bästa ambitioner. Den hänsynslöshet i sanningssökandet, som han annars eftersträvade, övergick då i ett bornerat, självtillräckligt ratande av alla förment störande impulser, hur starkt värda ett beaktande de än, i grunden, må ha varit. Han liksom slöt 440