UTREDNING TILL BELYSANDET AV VILHELM EKELUNDS POSITION sig inom ett skal mot det närvarande (delvis med rätta, till dels dock med all orätt). Han liksom flydde, drog sig tillbaka till förgångna tiders personligheter och upplevelser. Här visade han utan tvivel ofta prov på stor skicklighet att uppspåra så kallade tidlösa sanningar — men ibland sökte han också stöd hos författare, som, trots något skenbart visdomsord, dock i grund och botten huvudsakligen voro förespråkare för banala, lågsinnade tankegångar. Han var härvidlag på något sätt mindre nogräknad, ofta under formen av ett stoltserande med förmågan att finna något på ställen, där andra icke funnit något. Hur som helst, så absurda kunde vissa av hans fynd te sig, att man hade rätt att undra, om han icke velat ge sig en diffus, avtrubbande mysticism i våld. Detta, allt under det att detaljerna kunde vara klart och skarpt belysta. Det är ett faktum, som styrkes av många bevis, att Ekelund — när han väl befann sig i rätt stämning — hade ovanligt lätt för att skriva, lätt för att finna adekvata uttryck för sina tankar och känslor. Redan hans tidiga poesi i början på 1900-talet, så rik på direkta naturupplevelser och äkta djupsinne, var klädd i en vältalig, flödande, frisk form. Det var något nytt i ny, lyckad form, som hälsades med entusiastisk uppskattning av rätt många (bl. a. också av mig i en artikel 1906 om ”Havets stjärna”). Att vissa ledande kritici med förkonstlad smak länge stodo mer eller mindre häpna och oförstående, var ju, så att säga, blott i sin ordning. Under sin utveckling till essayist och aforistiker bibehöll Ekelund detta lätta handlag, osökt elegans och koncentration i naturlig förening, en balans som var beundransvärd (icke minst för mig, som på ett helt annat sätt var nödsakad att brottas med språket). I sin strävan till allt större koncentration, i sina försök att uttrycka det ogripbara, råkade han emellertid till slut in på en stum linje, in i något liknande en återvändsgränd. Avståndet från längre, fortlöpande framställningar, övergången till korta, aforistiska no teringar var nog hos honom ett berömvärt, stilenligt steg till större klarhet, till befrielse från onödigheter och hämmande tyngd. Men det är såsom om han samtidigt med denna frigörelse så småningom även avstod från ett visst ansvar, från att fullfölja vissa åtaganden. Detta blir mer påfallande i fortsättningen, då han icke längre vill nöja sig med det kortare, aforistiska uttryckssättet, utan därtill ofta söker ge vanliga ord en annan, dold, kryptisk valör för att kasta ett snabbt, bländande ljus över mening och innehåll. Denna förment ultraskarpa belysning ger dock ofta blott en skenbar klarhet. Understundom är det som om han inskränkte sig till en lek med ord, ett jonglerande med termer. Ibland medvetet, avsiktligt — då han t. ex. framhäver sitt filologiska intresse, betonar sin lust för ordskapande och ordavslipningar. Onekligen utvecklar Ekelund även i sitt senare författarskap nästan beständigt ett starkt och levande verklighetssinne, men han sätter samtidigt resolut en viss gräns för sitt iakttagelseområde och sin medkänsla, sluter sig inom ett visst hårt hölje, som fjärmar honom från livets egentliga puls. Han kan vara skarpsinnig, fyndig, dräpande i sin kritik av ytlig högfärd, jäktande opportunism, kvalmig sinnesro — men han tiger om det våldsbegär, den skoningslösa egoism och grymma illvilja, som trycker och torterar människor. Han har visserligen blick för det enkla, okonstlade, naturliga — men han ådagalägger intet passionerat intresse för de förtryckta, förnedrade, skändade. Det är snarast en sorts visdom, som han hyllar, eftersträvar — ett jämviktstillstånd, höjt över eller, rättare sagt, ignorerande vissa gapande klyftor och motsättningar. Glöd och passion för rätt, rättvisa misstror han med beräknad kallsinnighet, undflyende störande krav på hithörande vitala avgöranden. Att sanningen, en riktig, rättvis livssyn icke närmast nås genom att måla rosenröda tavlor (även om det ej må förmenas ungdomen att söka en framkomst denna väg) — utan att det i första hand gäller att avskala, bortskilja, 441