G.-O. ADELBORG fördöma det falska, osunda, farliga — det hade nog Ekelund klart för sig, hans verksamhet bestod ju till stor del av polemik mot vad han ansåg vara dåligt och oäkta. Hans skarpsinniga analyser i förening med hans häftiga ovilja mot vedertagna, slösinta lyckoideal vittna givetvis om en viss önskan att sålunda tränga fram till grunden, till det oangripbara, till det rätta. Men hans polemik blev på visst sätt egocentriskt begränsad. Han stannar, fördröjer sig främst vid sin egen och sina gelikars situation, strider för sin egen sak, för och emot sig själv, för sin andes frigörelse och ro — utan att direkt vilja bekymra sig om mänsklighetens väl och ve, om det tryck och den förtvivlan, som hotar människan i gemen. Fjärran vare det mig att vilja hävda, att man icke vore skyldig att utgå från sin egen inställning, problematik, upplevelser. Men man får därför icke lov att försumma utblicken över vardagens liv och betingelser, icke vara likgiltig för något av betydelse, som möter i livet. Även om man måhända sällan eller aldrig blir i tillfälle att verkligen ingripa, ställa till rätta, kvarstår dock en ofrånkomlig skyldighet att alltjämt se, inse, känna, medkänna, taga parti. Är det icke nu så, att Ekelund i samklang med sin speciella, egocentriska inriktning, sin uppenbara likgiltighet för samtida problem, sin sensibla men reaktionsovilliga trivselgirighet (som flerstädes nedtecknats bl. a. av Tage Aurell i ”En bok om Vilhelm Ekelund”) tydligt visar sig ha velat betrakta mycket av det viktigaste, mest kritiska i det konkreta livet som ovidkommande eller likgiltigt, adiafora. Mången vill kanske som en gensaga hänvisa till Ekelunds ofta uttalade förståelse för och uppskattning av det oansenliga, glanslösa i tillvaron, det enkla livet etc. Man skall dock kunna finna, att det här mindre rör sig om en direkt värdesättning än om utfinnandet och fastställandet av en plattform, ett modus vivendi, en atmosfär för egen bekvämlighet, eget andligt välbefinnande (må vara i raffinerad bemärkelse). Vill man åter med be undran följa hans vågsamhet i tankens rymder, må man icke försumma att konstatera, hur angelägen han (i ömtålig avskildhet) är om att fältet, före färden, sopas rent från kontakter med flödande konkret liv. Att han söker lokalisera och frigöra sig från affekter och hämmande irritation, är ju gott och väl, men visar han icke alltför stor benägenhet att samtidigt vilja undertrycka, fjärma sig från de naturnödvändiga, djupt betydelsefulla känsloreaktioner, varförutan all idealitet saknar levande grund. Och gav han sig icke genom denna ensidiga undanmanöver på sätt och vis just affekterna i våld. Och tenderade icke hans andliga karaktär och position härigenom ofta att präglas mer av hetsig upprördhet än av flammande lidelse, mer av misstänksam vresighet än av känslovarm indignation — hur gärna han än ville ha det annorlunda. Vilhelm Ekelund ville gärna betona, att hans ärelystnad ej var av det vanliga slaget. Och det var den väl heller icke. Ekelund gjorde sig kanske nästan aldrig något omak för att vinna utmärkelser och blev nog sällan riktigt glad eller stolt över dem, fastän han givetvis blev nödsakad att sätta stort värde på åtföljande pekuniära fördelar, vilka i regel hade största betydelse för hans uppehälle. Egendomligt nog synes han för övrigt, på något mystiskt vis, ha varit övertygad om sin rätt att vänta tillräckligt penningunderstöd. Att han, allteftersom han blev mer känd och uppskattad, kunde ha förhoppningar därpå, var ju naturligt. Men att vilja hävda en inneboende rätt till adekvat ersättning (utöver den inkomst som föranleddes av produktionens marknadsvärde) för själva verksamheten som diktare är väl knappast rimligt, eftersom någon obj ek-tiv måttstock härvidlag icke existerar. Att Ekelund, efter vad som förmäles, i alla fall faktiskt så småningom fick mottaga relativt talrika och ansenliga författarstipendier, är en annan sak, som icke kan kommenteras inom ramen för denna utredning. Ekelunds både skriftligen och muntligen ofta uttalade bittra klagomål över bristande 442