UTREDNING TILL BELYSANDET AV VILHELM EKELUNDS POSITION förståelse från allmänhetens sida vittna om en viss oklarhet i tanke och syftning, som man kanske ej haft anledning vänta sig av en person med hans ambitioner. Ty nog insåg han väl, att en författare, ifall han blott uttrycker sig begripligt, icke i längden kan undgå att bli förstådd, om också icke av alla, vilket vore -orimligt, eftersom icke alla kunna ha förutsättningar därtill. Men alltid är det åtminstone några som förstå, somliga genast, somliga senare. Om en författare icke alls blir förstådd, lär det väl djupast sett bottna i hans egen oförmåga att klart uttrycka sig. Visserligen kunna många, mer eller mindre yttre omständigheter verka hindrande och försenande, avundsam och illvilligt missledande kritik kan avvända uppmärksamheten (och vålla prak-tiskt-ekonomiskt avbräck) — men detta är en annan sak — förståelse behöver därför icke helt saknas (antalet förstående är ju icke här av utslagsgivande betydelse). Visst hade Ekelund många motgångar och visst blev han länge tillbakasatt för andra, mindre förtjänta. Men han möttes dock tidigt av förstående läsare och relativt snart blev han så bekant, att skaran av dessa automatiskt ökades (jämsides härmed förbättrades ju även det ekonomiska perspektivet). I betraktande av allt detta förefaller den attityd å la misskänt geni — vilken Ekelund bibehöll även på senare år — som mindre passande, föga välgrundad. Det var kanske icke så förvånande, att han tidigare, i ungdomligt överdåd, på höjden av självständig produktionskraft, trodde sig dväljas på en för andra otillgänglig nivå. Det fanns också strömningar i tiden (bl. a. i samband med Nietzsche o. a.) som kanske underblåste hans sj älvmedvetenhet. Men att han även under senare år höll fast vid denna pretention såsom vid ett axiom, kan icke på samma sätt förklaras eller ursäktas. Samtidigt som Ekelund alltmer avstod från kontakten med livsavgörande principer för att hänge sig övervägande åt mystiskt abstrakta spekulationer, avslappnade ingalunda hans lidelse att demonstrera sitt höj dläge. Parallellt med hans strävan att förmedelst en utstuderad omvärdering ge ord och begrepp en ny kryptisk valör och att därmed nå ökad precision på ett förment högre plan — framträder tydligt en avsiktlig tendens till ökad exklusivitet, en utpräglad lusta att hålla de fåkunniga nere. Fråga är, om han lyckades därmed på det sätt han önskade. Säkert är, att han härigenom vann oväntat många intresserade läsare (och kanske delvis av annat slag än han åsyftat), vilka, tjusade av hans spotskt nedlåtande egocentricitet och svindlande ekvilibristik, betraktade det som ett upplyftande, förfinat nöje att knäcka hans nötter och att löga sig i en hög-exklusiv atmosfär, som verkade svalt befriande från dagens bekymmer — och ansvar. Att Vilhelm Ekelund i vår litteraturhistoria intager och kommer att bibehålla en plats bland de främsta (i visst avseende t. o. m. som den främste), torde icke behöva betvivlas. Det bör ju också vara tydligt, att det icke är denna hans position, som blivit föremål för belysning i föreliggande utredning. (Jan.—apr. 1952.) 443