BIRGIT LANGE-0LIVECR0NA EFTERGIVLIGHET ELLER MORALISKT MOD? Den psykologiska analys av Agnes von Kru-senstjerna, som Olof Lagercrantz gjort i sin avhandling, torde röra en fråga av utomordentlig räckvidd. Han har frapperats av motsättningen mellan å ena sidan den snällhet och medgörlighet som präglade den unga Agnes von Krusenstj erna i hennes förhållande till de anhöriga, det oreserverade beröm angående hemmet som man finner i hennes tidiga anteckningar, å andra sidan det bittra hat mot särskilt modern som bryter fram i hennes senare författarskap. Det är intressant att se hur denna motsättning infogas i sjukdomsbilden. I anslutning till Gadelius’ uppfattning om hysterien skildrar Lagercrantz saken på följande sätt. Agnes von Krusenstj erna ”hörde till dessa på en gång lidelsefulla och svaga naturer, vilka faller undan av rädsla för människor och deras domar för att slutligen i ett våldsamt utbrott slita alla förtöjningar”. Därvid förvånar de sina närmaste med en brutalitet, som dessa ”tycker vara föga motiverad, därför att de tidigare ej sett spåren av den”. För det förrädiskt undfallande beteendet har Gadelius använt ordet ”eftergivlighet”. Dessa människor har förmågan att svälja sina känslor med god min utan att visa dem, ja, utan att ens förråda dem för sig själva. ”Hysteri kerns själsliv är som en trollåda försedd med dubbel botten.” Affektlivet berövas de vanliga uttrycksmedlen, miner, ord, rörelser. ”Den sålunda avväpnade affekten försvinner som genom en fallucka i själens fördolda. Vederbörande glömmer den eller förnimmer den blott som en obestämd oro, men det gömda sprängämnet, som förhindras att på vanligt 4,44, sätt och under vanliga former urladda sig, exploderar i hysteriska symptom.” Lagercrantz’ bok är sällsynt tankeeggande. Den öppnar vida utsikter; en hel rad frågor inställer sig. För det första frågar man sig om inte Agnes von Krusenstj ernas eftergivlighet gentemot den aktuella miljön, hennes oförmåga till direkt och frimodig kritik, var något som kom att följa henne livet igenom. Hennes miljö under senare år präglades framför allt av Sprengel; han måste ha blivit det viktigaste föremålet för vad man med en term från Freud skulle kalla hennes överföringsneuros. Visade hon inte samma slags eftergivlighet mot honom? Lagercrantz har inte uppmärksammat denna fråga med ett intresse liknande det han ägnat hennes förhållande till hemmet. Men hans skildring ger ändå goda stöd för det antagandet att hon stod i ett osunt beroende av Sprengel. Till en början kan framhållas att de hysteriska anfallen fortsatte även under äktenskapet. Någon läkning inträdde inte. Därav vågar man väl sluta att hon också i väsentliga delar behöll de beteendemönster som utmärker intervallerna mellan utbrotten, att sprängämnen lagrades upp i tysthet och exploderade under sjukhusperioderna. Lagercrantz säger att för Agnes von Krusenstj ernas vidkommande kärlek och hat omväxlade i hennes äktenskap och att hatet tillhörde de sjuka tiderna. Man må erinra om hur hon i ett utbrott på Lunds hospital rev sönder och med kräk-ningar förorenade ett Tony-manuskript, på