EFTERGIVLIGHET ELLER MORALISKT MOD? vilket Sprengels inflytande börjat göra sig mycket märkbart. Vidare framhåller Lagercrantz det sätt, på vilket Agnes von Krusenstjerna utan tillstymmelse till egen prövning antar makens redan färdiga åskådningar i en rad viktiga frågor. Särskilt frapperande blir detta i sådana fall då hon byter åsikt som man byter klänning och utan vidare tycks övergå från familjen Kru-senstjernas vällovliga, konservativa uppfattning till Sprengels hetsigt ”radikala”. Hennes sätt att låta mannen husera i hennes manuskript är också med ett lindrigt uttryck misstänkt. Han får göra ändringar i de viktigaste ting, t. ex. sådant som berör inställningen till religionen, och av Lagercrantz’ undersökning att döma har Agnes bara funnit sig i och godtagit dessa ändringar. Vad är då orsaken till att en så högt begåvad person samtidigt kan vara så svag? Man måste minnas att den högt begåvade människan ofta samtidigt är till ytterlighet känslig; att detta gäller om Agnes von Krusenstjerna är ställt utom allt tviveL Kärleksläng-tan är brinnande; redan en skugga av vrede, en aning av misshag från en älskad närstående uppleves kanske som ett större lidande än hårda ord, hugg och slag för en mera robust och härdig natur. Till den inre sårbarheten kommer i ett fall som Agnes von Krusenstj ernas också den yttre. På sitt sätt var hon allt annat än en svag människa. Hon var intensiv, eldig, presta-tionsduglig; hennes litterära produktivitet var mycket stor. Men hon var inåtvänd, illa rustad för kontakterna med en vardagligare arbets-värld, helt beroende av att få sjunka in i sitt eget drömliv. Man kan inte tänka sig henne förtjänande sitt bröd genom t.ex. kontorsarbete och skrivande på fritid. Som litet barn var hon som vi alla beroende av föräldrarnas kärlek och omvårdnad. Frågan är om hon inte längre fram i livet var lika reellt beroende av den kärlek hon fick från David Sprengel, den första och länge enda människa som verkligen tillmätte hennes författarskap betydelse och som ville ha det hon hade att ge. Han vigde sitt liv åt att skänka henne arbetsmöjligheter. Man kan inte förundra sig över om hennes bundenhet vid makens person blev oerhört stark, bara finna det tragiskt att med hennes tacksamhet och ömhet förenades det sjuka inslaget av ”eftergivlighet”, så att hans hat mot samhället och hat mot religionen kom att flyta ut genom hennes penna. Man kan kanske uttrycka saken så, att hennes modershat icke läktes hos David Sprengel. Det mottog tvärtom en häftig stimulans genom hans fadershat och blev under denna påverkan rödglödgat. Den frågan aktualiseras om inte Agnes von Krusenstj ernas öde har ett särskilt budskap till kvinnorna. Är inte vi särskilt hotade av personlighetsförvanskning genom påverkan utifrån? Är inte vår skräck för kärleksför-lusten särskilt stor? Är vi inte i både inre och yttre mening sårbarare än männen? För min del tror jag att det förhåller sig så. Från Agnes von Krusenstjerna går en linje tillbaka till Viktoria Benedictsson. Georg Brändes och David Sprengel är förbundna inbördes genom en viss väsenslikhet och genom den senares starka beundran för den förre. Olof Lagercrantz säger om Sprengel och kärleken, att hans uppfattning av det erotiska livet på väsentliga punkter skilde sig från hans hustrus. För honom var sexualiteten en av livets många kryddor, den viktigaste och angenämaste, men ej väsensskild från sådana glädjeämnen som mat och dryck. Han såg i den icke en möjlighet till förnyelse och omvandling, och han var främmande för den religiösa aspekten. För Agnes von Krusenstjerna åter var kärleken en väldig, omskapande makt. Denna karakteristik av de båda makarnas olikhet på en avgörande punkt äger i minst lika hög grad sin tillämpning på Brändes med hans fladdrande erotiska liv och lätta tänkesätt och Viktoria Benedictsson med hennes gränslösa allvar. Hon var inte eftergivlig; hon värjde sig mot Brändes’ inflytande, samtidigt som hennes häftiga förälskelse sög henne in i 445