BIRGIT LANGE-OLIVECRONA hans sfär. I Fru Marianne gjorde hon uppror; hon framträdde öppet som en kätterska mot hans smittande åsikter. Men upprorets konsekvenser blev henne för tunga. Kärleksför-lusten, den älskade mannens förakt för hennes alltför tunga och allvarliga väsen förmådde hon inte bära. Resultatet av konflikten blev det tidiga, både mot henne själv och Brändes så grymma självmordet. Vad hade hennes självmord för funktion? Att ge eftertryck åt det enorma motståndet mot läror, som man ville påtvinga henne utifrån och till vilka hennes egen natur sade nej och åter nej ? Hör inte även Karin Boye in i sammanhanget? Dessa tre snillrika kvinnor var sinsemellan av mycket olika karaktär. Men det gemensamma tycks vara att de alla föröddes i ett andligt klimat, där kärleken degraderades. Karin Boye lät sig påverkas starkt av Clarté-andan och av en icke tillräckligt fördjupad psykoanalys. Lagercrantz berättar att hon i Agnes von Krusenstjernas romancykel om Fröknarna von Pahlen såg en bekräftelse på den clartéistiska tesen att familj einstitutionen är stadd i upplösning och att hon sökte värva Agnes som ”soldat i kampen för en ny moral på socialistisk och psykoanalytisk grund”. I Karin Boyes eget liv visade sig frukterna av dessa läror som ett häftigt sexuellt experimenterande. Efter upplösningen av sitt äktenskap inledde hon först förbindelser med olika män för att senare — under en natts upphetsning i Berlin — ge sig i kast med en ung flicka, Margot Hanel. Det är skakande och patetiskt att se hur allvaret i Karin Boyes väsen, trohetsdriften, den ömma vilj an att älska, bärande den andras börda, blandar sig med det skenbara lättsinnet och hur denna disharmoniska blandning skapar en ohållbar livssituation. Hon tycker sig ha förfört Margot; sedan kan hon enligt sitt innerliga och allvarliga väsens lagar icke annat än känna ansvar, ta på sig Margots börda; och under de år hon har kvar släpar hon den hela tiden vidare. Men inom henne råder förtvivlan. Hur mycket av hennes kritik mot den tankevärld hon insupit förblev stum och omedveten? Var hennes många självmordsförsök en motsvarighet till de hysteriska anfallen hos Agnes von Krusenstjerna — en motsvarighet av annan art därför att de tillhörde en människa av annan läggning? Men var deras funktion densamma, nämligen att uttrycka en revolt: ”Jag blir inte lycklig, jag får inte frid på de vägar där jag låter mig ledas. Det är något alldeles annat jag i grunden eftersträvar!” Enligt min tro gjorde alla dessa tre kvinnor uppror mot sin miljös anda, Agnes von Krusenstjerna mot Sprengels anda liksom Viktoria Benediktsson mot Brändes’ och Karin Boye mot den anda hon fått bl. a. från Clarté och psykoanalysen. Men ingen av dem kom fram till en sådan medveten och klar stridsinställ-ning som tillika är förenad med harmoni, glädj e och ro och alldeles oförenlig med hysteri och självmord. 446