FRÅN BOKHYLLAN Den unge Herman Bang honom, om han verkligen tror att de så hastigt har blivit färdiga med varandra, ”nu da du véd vejen og ikke mere behøver nogen vej-viser?”. Samtalet mynnar ut i följande replikväxling. William: ”De troede vel ikke at vi skulde gifte os?” Kamilla: ”Og det er din undskyldning. — — — Dreng!” William: ”Tror du maaske jeg takker dig, fordi du har forført mig?” Kamilla (föraktfullt, i det hon går): ”Drømmer.” William är stolt över att ha offrat sin lycka för sitt livsmål. Konsten kräver stora offer. När William något år senare har slutat skolan far han till Köpenhamn för att utbilda sig för skådespelarkallet. Systrarna flyttar också till Köpenhamn och ordnar ett hem åt William där. De ogillar hans scenplaner, och det smärtar honom, för det kostar honom åtskilligt att fullfölja den hårda träning han har underkastat sig. Dock har han en viss styrka i sin ”nervøsitet”, ty den gör hans åtrå efter det stora målet ”saa krampaktig og saa altopslu-gende, at der ikke blev rum til andet”. William förälskar sig i en av sina systrars väninnor, och hans känsla besvaras, men när de avgörande orden ligger i luften visar det sig att den unga damen ogillar Williams skådespelar-planer. ”Naar de ikke vilde være skuespiller”, säger hon avkylande. Vi får i Williams dagbok läsa hur han kämpar för att hålla modet uppe. Han klagar över sina sjuka nerver — och med skäl, ty när provet skall avläggas inför teaterstyrelsens representanter är det nerverna som klickar. Det är ett rent misslyckande, och William inser att det är definitivt. I sin förtvivlade sinnesstämning söker han tröst hos grevinnan Eva von Hatzfeldt, en åtskilligt äldre dam som William tidigare har träffat i Köpenhamns-livet och som ryktet berättar en hel del om. Han blir hennes älskare, och under någon tid hålls han trollbunden av Evas hemlighetsfullt mångskiftande personlighet. Men William finner inte vad han söker, endast ”golde aks”. ”Han elskede hende, som de mennesker havde elsket, hvem kærligheden havde fortæret. Thi han fortæredes.” Det kommer till en våldsam scen (spegelkrossning) och öppen brytning. Sen går det utför med William Høg. Han kommer i dåligt sällskap och är nära att råka illa ut för växelförfalskning. Men så rycker han upp sig och skriver en lätt komedi som gör lycka på scenen. Boken avslutas av ett brev som William skriver till sin mera hård-hudade dubbelgångare och vän, den vidlyftige skriftställaren Bernhard Hoff. Brevskrivaren meddelar att han har rest bort och att det inte skulle löna sig att forska efter honom. Den sceniska framgången har inte återskänkt William hans självförtroende, och han finner hela sitt liv ”væmmeligt”. ”Haabløse Slægters” självbiografiska bakgrund ligger i öppen dag. Bang skrev boken, har det sagts (Louis Grandjean), för att befria sig från sina minnen. Den lilla stad där William gick i internatskola är Sorø, och skolan själv heter Sorø Akademi. Där var även Bang elev under några år. Och när denne låter William sitta och drömma vid Hvidernes gravar i domkyrkan, så är säkert även det upp-levat, ty även Herman Bang trodde sig härstamma från Skjalm Hvide. Men William Høg är inte hela Herman Bang. Bernhard Hoff avslöjar kanske mindre av författaren men låter oss i varje fall ana den sida av hans väsen som förklarar hur han kunde skaka av sig alla bekymmer, överleva alla motgångar och med en viss cynisk frejdighet hålla ut i den oavbrutna inre och yttre kampen. Politidirektøren i Köpenhamn beslagtog 448