FRÅN BOKHYLLAN ”Haabløse Slægter”, och författaren bötfälldes för ”utugtigt skriveri”. Händelsen gick Bang djupt till sinnes men berövade honom ingalunda tron på sitt verk. Några år senare utgav han detta i en ny, reviderad upplaga, där särskilt kärleksscenerna med Kamilla Falk och grevinnan Hatzfeldt har strukits ner. Även i övrigt verkar den ”endelige udgave” något nertonad i jämförelse med den första. Denna är numera en stor raritet inom den antikvariska bokhandeln. Herman Bang var verkligen eller blev åtminstone med åren något säregen i sedligt avseende, men inte alls på det sätt Köpenhamns politidirektør hade menat. Han blev homosexuell. Det märks visserligen inte alls i ”Haabløse Slægter”, men politidirektøren (och højesteret, som domfällde Bang) menade tydligen att bokens kärleksskildringar kunde verka hetsande och bli till förförelse. Den tanken var nog mycket främmande för Bang själv. Egentligen är det en mycket dyster bild han ger av förhållandet mellan man och kvinna. De sista ord William Høg hör sin far yttra avslöjar någonting väsentligt om Bangs syn på detta förhållande. Det framställs ofta av honom som en maktkamp, som gör det omöjligt att förena driften med varaktig känsla eller med samtidiga väsentliga kraftinsatser på andra livsområden. En Bang-bio-graf (P. A. Rosenberg) påstår till och med att hela Bangs författarskap djupast sett handlar om ömhetens ödesbundna förvandling till drift och driften som människornas tyrann och alla olyckors upphov. En annan biograf (Grand-jean) ger en bättre formulering då han skriver att Herman Bang visserligen hela livet förblev fången i en pubertetspräglad syn på sexualiteten och att den i viss mån blev hans öde; men djupast sett var det smärtan i alla dess olika uppenbarelseformer som intresserade honom, därför att han var så väl bekant med den. ”Haabløse Slægter” är inte bara en fullkomligt levande och trovärdig roman utan också ett dokument till belysning av var Bang själv såg orsakerna till sin ”smärta”: i det olyckliga arvet, de sorgliga barndomsupplevelserna, oförmågan att få tillfredsställelse i ett kärleksförhållande, spänningen mellan den våldsamma ambitionen och de otillräckliga resurserna. Herman Bangs kaleidoskopiska personlighet är egendomligt tidlös. Hela ”det möderne gjennembrud” gick honom tämligen spårlöst förbi. Det är väl bl. a. därför han verkar så ”modern”. I vintras fick danskarna en speciell anledning att åter syssla med diktaren. En kollektion brev av hans hand har utgivits av Ulla Albeck och Erik Timmermann under titeln ”Breve til Fritz” (Westermann). Fritz hette egentligen Frederik Boesen och blev som ader-tonåring bekant med den tjugo år äldre Bang när han bad denne uttala sig om hans möjligheter som skådespelare. Att Bang greps av verklig lidelse för ynglingen framgår av den numerärt imponerande brevsamlingen, som sträcker sig över hela sexton år och avbröts först kort före Bangs död 1912. Att Boesen betydde mycket för Bang förstår vi, ehuru det aldrig klart framgår i vilken utsträckning dennes känslor var delade. Boesen upplevde nämligen fullt normala kärleksäventyr, vilka oändligt pinade Bang, fastän han försökte dölja det. Ett tråkigt inslag i Boesens förhållande till Bang är hans evinnerliga pen-ningtiggeri, som den ofta hårt trängde författaren besvarade med storartad generositet. Endast ett mycket färglöst brev från Boesen till Bang finns bevarat. Varken där eller i Bangs brev eller i kommentarerna ges full upplysning om förhållandets art. Smärtans diktare förnekar sig inte i breven till Fritz. Den lätt hysteriska tonen från ”Haabløse Slægter” känns igen: I de sidste fem maaneder har mit liv været en eneste kamp mod hjerneforvirring. Jeg troede, jeg havde lidt meget. Og alligevel ved jeg først nu, hvad den fortvivlede lidelse er. At kæmpe mod sin egen flygtende forstand er gruens gru, hver dag at opbyde al sin vilje for at skjule den kamp for alle gør den endnu frygteligere. Den evigt ensamme bekänner sin nöd så här: I, hvis lod det blev at blive elskede i livet, kan ikke, kan aldrig fatte, hvor koldt og vemodigt det er altid og kun at blive beundret eller skattet. Ulla Albeck och Erik Timmermann har kommenterat utgåvan — väl spatiöst och ibland onödigt mästrande. De avslutar editionen med ett referat och en analys av den uppsats av Bang som efter hans död publicerades i Bonn under titeln ”Gedanken zum Sexualitätspro-blem”. Bang berör där mycket ingående den egenhet som kännetecknade hans känsloliv men generaliserar också sina iakttagelser på 4 BLM 1952 VI 449