TEATERKRÖNIKA och Hugh Herberts ”Patty” i Göteborg, gamla bekanta; Agatha Christies ”Sällsamt möte” i Norrköping, Noel Cowards ”Höfeber” på Stockholms Intima, Kar-de-Mumma-revy på Blanche, just inga överraskningar det heller. Somerset Maughams gamla ”Regn” på Vasan väger litet tyngre; men bara två av dessa disparata repertoarinslag har tillräckligt av nyhet för att förtjäna omskrivas lite mer. Leck Fischers ”Kärlekens narrar”, som avslutade säsongen i Malmö, är den ena. Det har blåst upp en smula diskussion om denne författares rang och värde i Sverige med anledning av denna pjäs och ”Mannen i månen”. Några kantstötta kritiker har velat förneka att han alls har något. I Danmark, där man har säkrare perspektiv, är hans ställning klar. Han är inte någon djuping, men han har en ingalunda föraktlig psykologisk blick och han har sina stänk av poesi. Först och sist är han dock en hantverkare, en hederlig teatersnickare, vilket heller inte bör föraktas; en yrkesman med ett självförvärvat, litet grovt handlag som aldrig ger sig ut för mer men har personliga drag. Hans bästa tillgång är det slags opretentiösa folklighet som fanns hos ”Kassabrists” och ”Änkeman Jarls” Vilhelm Moberg, innan han började ställa finare anspråk på sig själv och publiken. Jämför man Leck Fischer med André Roussin, vilket gott kan ske, så finner man dem jämspelta i det mesta, utom i uddig frivolitet och internationell framgång, där Roussin leder stort, och i uppslagens friskhet, där Leck Fischer är den klart överlägsne. Se-kulargeni är ingendera. ”Kärlekens narrar” handlar om en kvinnlig läkare, som blir sol-och-vårad av en charmerande bokförsäljare och efter tapper fäktning med sin värdighet och sitt sunda förnuft kapitulerar och finner sig bra med det. Försäljaren blir monogam från och med då, förstås (ingen falsk realistisk pretention i de teatraliskt avgörande punkterna hos Leck Fischer). — Pjäsen är ett pålitligt dragplåster på Det Kongelige sen åratal tillbaka, och gick bra också i Malmö. Det kan knappast bero på framstäl-larna, ty vad Arnold Sjöstrand och Margareta Bergfelt är, inte är det stora komiska talanger. Men i birollerna fanns Julian Kindahl och Marianne Löfgren bland annat, så där var det mera saftigt. Colettes ”Gigi” är en novell om en purung flicka, som uppfostras av två äldre damer av tvivelaktig reputation med sikte på en ekonomiskt lönande karriär inom hålldamsyrket (tiden är sekelskiftet 1900, då detta yrke ännu blomstrade). Av den novellen har man nyligen gjort både en film och en pjäs. Pjäsen är svarvad av Anita Loos, hon med ”Gentlemen prefer blondes”, och har fått en hel del amerikansk hjärtnupenhet inpressad i sin franska analyskyla. Om den skall anses ha förlorat på det, är en smaksak. Många har menat ja, Ivar Harrie har menat nej, och jag är för denna gången benägen att hålla med honom. Skali man alls göra en underhållningspjäs om ko-kottuppfostran i våra dar, och det är ju meningen, så blir det för härsket med bara ironi och lascivitet i pendling; en liten smula sentimental humor måste nog till, i flickboksstil, och det är alltså vad Anita Loos har prövat. Pjäsen har blivit en dunderframgång i New York och blev så också intill den 21 maj på Nyan i Stockholm, där den bars fram av en utmärkt besättning med Ingrid Thulin som ungdomligt centrum. Återblick på säsongen Vedervågar vi efter detta en summering av den tilländalupna säsongen med sedvanligt utpekande av topparna, så kanske det kan bli så här: Mest spelade dramatiker: Anouilh, Strindberg, Shakespeare — såsom mestadels de senare åren. Mest spelade pjäs: Jean Anouilhs ”Co-lombe”. Intressantaste nya pjäs: ”Colombe”, som jag räknar för Anouilhs absolut bästa. Därnäst: Kanske Tennessee Williams’ ”Rosen”, trots dess dramatiska svagheter, eller H. C. Bränners ”Syskon”, som väl i varje fall var den mognaste nordiska nyheten. Märkligaste föreställning: ”Den kaukasiska kritcirkeln” i Göteborg, som introducerade Brecht och en helt ny spelstil. (Dramatens ”Kung Oidipus” kunde kommit i fråga, om inte greppet där i stort sett redan förekommit i 1948 års ”Antigone”.) Intressantaste nya dramatiker, ej förut spelad hos oss: Enrique Suårez de Deza (”Furierna”). Brecht har vi ju förut sett litet av, om också inget särdeles typiskt. Främsta svenska nyhet: Ingmar Bergmans ”Mordet i Bar järna”, för att den är så ojämförligt teaterskickligast och så våldsamt personlig. (Men det är en mycket frånstötande sak, med författarens hela oläkta andliga magsår ut- och invrängt.) 456