BOKRECENSIONER Därnäst: Väl Axel Strindbergs ”Festen snart förbi”, halvsteget framför Zetterholms ”Tiger-Harry” och Rundquists ”Kalla mig Ismael”, därför att dess ämne syns mig betydligast, än-skönt väven är grå. Mest lovande svenska dramatikerdebut: Elsa Graves med ”Påfågeln”? — för ett par av scenernas skull, som har långt mer sting än de i ”Kalla mig Ismael”, om än det hela är ojämnt. (Ty man får väl inte räkna Stagnelius som debutant?) Därnäst: Per E. Rundquists. Främsta skådespelarprestation: Lars Hansons i ”Konung Oidipus”. Därnäst: Jag såg tyvärr aldrig Anders Eks Scapin, som blev så oerhört olika bedömd, och avstår från gissning. Främsta kvinnliga skådespelarprestation: Efter moget övervägande stannar jag för att räcka lagern åt Gerd Hagman, för hennes djupt inifrån hämtade insats i Samson Raphael-sons annars helt obetydliga ”Hilda Crane”. Men hon har haft svåra konkurrenter! Naima Wifstrand som fru Alfving i Ibsens ”Gen-gangere” i Malmö; Tora Tejes Mme Alexandra i ”Colombe” och Irma Christenson i Jan de Hartogs ”Stolpsängen” på Dramaten, båda perfekt komedispel; och varför inte också Agneta Prytz, som var så härligt varierad i ”Överstarnas kärlek” i Uppsala, fast hon senare gjorde årets jiasko: som Indras dotter i ”Drömspelet”. Säkraste samspel: Räknat på två, det i ”Stolpsängen”; på tre, trion i ”Syskon” på Dramaten; mellan en större ensemble, i Ibsens ”Rosmersholm” i Göteborg och i första akten av Paul Vincent Carrolls ”Chuckeyhead Story” i Malmö. Årets framgångsrikaste regissör: Bengt Ekerot, med ”Den kaukasiska kritcirkeln” och ”Den döda drottningen”. Gammalmäster Olof Molander med ”Konung Oidipus” och ”Antonius och Cleopatra” får finna sig i att komma tvåa det här året, och Alf Sjöberg högst trea (har till stor del ägnat sig åt film). Sensationellaste frammarsch bland skådespelare: Jarl Kulle i Stockholm, Georg Årlin och Oscar Ljung i Malmö, Håkan Jahnberg i Göteborg (suverän komiker). D:o bland skådespelerskor: Sigrid Kaiser, Yvonne Lombard, Louise Bojar, Ingrid Thulin — jag avstår från att gradera rangföljden. D:o bland regissörer: Bengt Ekerot — se ovan. D:o bland dekoratörer: Yngve Gamlin. Solidaste publiksuccés: Tollie Zellmans i Chorells ”Madame”. Kunde spelat än ett år om hon och teatern velat. — Ja, det där blev ju ett litet facit. Om än inte lika mycket som t. ex. spelåret 1948—49 gav oss. BOKRECENSIONER HEDERSOMNÄMNANDEN Ernst Manker: Lyhört. Dikter. Illustrerade av Georg Lagerstedt. LT:s förlag 1952. 8: 75. A. Gunnar Bergman: Idyll i skugga. Dikter. LT:s förlag 1952. 6: 75. Hans Björkegren: Legenden om ett regn. Wahlström & Widstrand 1952. 6: 75. Ehuru utan anlag för åkerbruk och boskapsskötsel har jag haft mycket nöje av Ernst Mankers goda råd rörande förvaring av lägg-potatis (i dikten ”Tidig potatis”). Med stor tillfredsställelse noterar man att någon ännu kan skriva dikter i Hesiodos’ anda om än icke i Hesiodos’ stil. Mankers verk och dagar uträttas och förflyter denna gång i ett västsvenskt Boiotia, där han med stor ackuratess prickar in berg och byar, bygdeoriginal och vardagsöden, vitlingfiske och bönskörd. Någonting att invända mot dessa dikter kan man näppeligen ha — det skulle då vara mot diktsamlingens titel. ”Lyhört” heter den, och ”Lyhört” heter en dikt som börjar så här: I Rörvik käcklar en höna, i Lind slår en tupp och gal, i Berga bräker en tacka, i Balkeröd bölar en tjur. 457