BOKRECENSIONER Möjligen kan man säga att denna strof vittnar om god hörsel, men om lyhördhet är det ju inte fråga. Bredvid Mankers ter sig A. Gunnar Bergmans landskaps- och folklivsbilder nästan som små underverk av subtilitet. Hans svit ”Vykort från Devon” är också i mitt tycke det finaste och njutbaraste i hans nya samling ”Idyll i skugga”. Han har gjort en resa och har alltså något att berätta, och han gör det med en förening av förälskelse och saklighet som lätte-ligen stärker ett mångårigt beslut att besöka det sällsamma Devon. Det finns också ett avsnitt i ”Idyll och skugga” som behandlar det bekymmersamma temat om folkhemmets fortgående förborgerligande. Man får dock inte klart för sig vad poeten vill att man skall ta sig till med småborgerlighetens krypande biff-steks- och bensindoftande gifter. Men med sympatiskt deltagande följer man A. Gunnar Bergman på resa till hembygden i ”Hembygden är död”: Hembygden i vanlig mening blev aldrig något annat än en startplats. Och ändå står det ett ljus över den: ens egen hunger var större där! Någon märklig diktsamling är inte ”Idyll i skugga”, men den har förtjänsten att vara personlig på ett direkt och avväpnande sätt. Någon misstro till uppriktigheten hos den poet som skrivit dessa dikter kan man inte gärna hysa. En större poetisk begåvning måste man nog tillerkänna Hans Björkegren som debuterar som lyriker med ”Legenden om ett regn”. Någon nämnvärd originalitet besväras han ännu inte av, men han har en flödande diktion — som behöver rätt mycket disciplineras. Han har också en dragning till det romantiskt me-lofliska som man inte vill missunna honom (eller läsaren) — han får bara inte nöja sig med de lättvunna framgångar den tendensen eventuellt kan bereda honom. Man läser emellertid hans meditationer över gotländska sten-mästare, Egypticus och Fabulator, med intresse, och framför allt tar man — fast man råkar ha alldeles eminenta erfarenheter i ämnet — med vemodigt (eller åtminstone bedrö-vat) igenkännande del av hans Upsalabilder i ”Till en i anden inackorderad” och ”Ensamma”. Hur kort tid det ändå kan ta för en sensibel själ att så grundligt tillägna sig så eviga tristesser! Åke Janzon FALLET PATCHEN Kenneth Patchen : Brev till Gud och andra. Urval och översättning av Lars Gustav Hellström. Gebers 1952. 12: —. Man läser gärna kommentarer till Kenneth Patchens liv och verksamhet. Hans besvärliga livsöde, hans långvariga lidanden, hans slutliga framgång först som exklusiv rebellisk poet och sedan en enda gång som populär romanförfattare och till sist skuggan av den förmodligen ganska varaktiga glömska som redan nu faller över honom ger anledning till ambivalenta eftertankar. Litet vemodigt läser man nu i den innehållsrika inledning Lars Gustav Hellström har publicerat till sitt urval av Patchens samlade skrifter att kritiken i slutet av 30-talet kallade honom ”den mest begåvade amerikanske lyrikern efter Whitman”. Det är nu svårt att förstå ett så grovt entusiastiskt misstag. Hellströms antydning att Patchens radikalpacifism och internationalistiska kär-lekspredikningar nu blivit inaktuella på grund av den bistra politiska situationen är väl lika otillräcklig som hänvisningen till att de yngre amerikanska poeterna inte velat följa Patchen i spåren när det gällt anarkisk formgivning och fri känslosam vers. Om hans upphöjelse förefaller oss svårförståelig är hans fall naturligt som en majstångs. Ett evangelium som har så stora och okomplicerade gester som ett hat till ”all denna världs usla lögnaktiga mör-darsvindel” och en kärlek till renhet och snällhet är i all sin fullödiga oantastlighet inte särskilt fascinerande. Och inte mer fascinerande blir det genom en konceptionsteknik som är till hälften ”automatisk” och ocensurerad, till hälften medvetet oartikulerad, bråkig och larmande och anlitande yttre tekniska manipulationer (uppseendeväckande typografiska arrangemang etc.) som ville verka profetiska men verkade reklam. Den finess som innerst inne finns i detta trots alla ansträngda åthävor klart lyriska sinnelag täcks symboliskt av en enda rad i ”Panels for the Walls of Heaven” (1946) : ”1 den mörka skogen börjar en liten oansenlig fågel sjunga.” Men denna oansenliga fågel vill vara örn och falk, fridsduva och sagofenix i en gestalt, och denna lilla rad som säger sanningen om honom själv, måste han skriva med majuskler i fyra vertikala staplar omgiven av en kursivtext som handlar om rådjursögon som tittar på den kalla snön... Han känner också andra, ytligare sanningar 458