BOKRECENSIONER om sig själv, och en av dem finns nedtecknade i den tröttsamma men inte humorfria prosabok han kallar ”Memoirs of a Shy Porno-grapher”: — Och Patchen då? frågade hon, med pennan vässad. — Patchen? Tja, honom tar ingen på allvar. Han är en bråkmakare som aldrig blir torr bakom öronen. — Han är som en tjutande barnunge, massor av väsen för ingenting. — Patchen har sumpat sina chanser. Han gjorde misstaget att tro att en dikt var en sorts sophink som han kunde kasta något i, och väldigt länge missade han hinken helt och hållet. Lars Gustav Hellström har satt detta utdrag som motto för sin inledning — med all rätt. Den som skrivit denna fingerade intervju om sig själv är i varje fall inte ointressant som person. Att han också ibland kunde skriva läsvärda dikter visar framför allt Hellströms urval ur den tidiga diktsamlingen ”First Will and Testament” med dess små snabbteckningar av en förlorad generation och ur ”The Dark Kingdom”, där profetismen ännu inte tycks ha övergått till utsvävning och överansträngt marknadskolportage. — Att Lars Gustav Hellström gjort sin introduktion och sina översättningar med pietet, omsorg och talang är, så långt jag kan bedöma och kontrollera, alldeles uppenbart. Åke Janzon STRINDBERG VID ETT VÄGSKÄL August Strindbergs Brev. 3. April 1882—1883. Utgivna av Torsten Eklund. Bonniers 1952. 32:—. Betraktad som epistolär konst är tredje delen av Strindbergs brev, nyss utkommen, knappast av lika stort intresse som de både föregående. Biografiskt och litteraturhistoriskt sett täcker den ett av de mest dramatiska skedena i Strindbergs stormiga författarliv, den korta tidrymden från april 1882 intill slutet av 1883. Vad inträffade inte allt under dessa tjugoen månader av våldsam produktivitet och livsavgörande händelser! Vid trettiofyra—trettiofem års ålder befann sig Strindberg på höjden av skaparförmåga och skaparkraft, men han hade också lämnat bibliotekstjänsten och var hänvisad till att försörja sig och sin växande familj medelst skri verier. De första strömolnen hade dragit upp på den äktenskapliga lyckohimlen och hade utlöst skådespelet ”Herr Bengts hustru”, som också var tillkommet för att förse fru Siri med en passande roll, och som under sin me-deltidskostymering nödtorftigt dolde en från fransk ”brysselmattskomedi” hämtad teknik. Samma stil skulle Strindberg själv kvickt och mördande persiflera i ”Det nya riket”, hämnden för motgången med ”Svenska folket”. Denna härliga brandfackla, utslungad mot det oscariska Sverige och dess monumentala förljugenhet, skulle ju sprida sitt gnistregn vida omkring. Några av glöden träffade väl fackel-slungaren själv och brände smärtande hål på hans alltid ömtåliga hud. Ändå var han genast färdig att sätta i gång med ”Svenska öden och äventyr” och att till en häftesupplaga, som ständigt krävde nytt bränsle för sitt omättliga gap, leverera dessa aldrig överträffade tableaux vivants ur svenskt liv, där den historiska draperingens granna papper lindade in det kulturkritiska fluggiftet så effektivt att samtiden lät sig luras och bedåras — till Strindbergs egen förargelse. Under tiden fortgick den allt häftigare kampanjen kring ”Det nya riket” med hätska polemiker och motskrifter, delvis också med personlig förföljelse, även om denna i Strindbergs uppjagade fantasi växte till overkliga proportioner. Ekonomiskt trassel och penningbekymmer tillkom, och det var knappast märkvärdigt att symtom på överansträngning började inställa sig på nyåret 1883 och tilltog fram mot våren och sommaren. Det gnisslade betänkligt i maskineriet, och så var det stopp; Strindberg förmådde inte längre producera historiska noveller på löpande band. Men i den relativa stiltje som hade inträtt slog det plötsligt fram nya gnistor, de dikter, strids-dikter, som såg dagen under sommaren och som på hösten avfyrades som den landsflyktiges avskedssalut till det oförstående hemlandet. Mitt under parforceritten hade Strindberg bytt förläggarhäst och övergått från Looström till Bonniers. Initiativet utgick inte från honom själv utan från den unge Karl Otto Bonnier, som bäst visade sin fördomsfrihet gentemot författaren av kapitlet ”Moses” i ”Det nya riket”, sin djärvhet och sitt ideella samförstånd med Strindberg genom att göra honom ett förmånligt anbud just när striden gick som högst omkring honom och just när det var som mest inopportunt att stödja honom. Strindberg var emellertid inte värre däran än 459