BOKRECENSIONER att han förstod att gripa och väl utnyttja chansen genom att fiffigt spela ut de båda förläggarna mot varandra och genom att hålla den unge ivraren på halster så länge att denne till slut själv sökte upp Strindberg på Kymmendö, varvid diktaren inte bara föreföll ”blek och överansträngd” utan också ”mera orolig för sina meloner än för sin diktsamling”; han var tydligen ingen oäven taktiker! På höstkanten företogs så den påkostande utflyttningen till Frankrike, varvid familjen Strindberg först mellanlandade hos den glada nordiska konstnärskolonien i Grez och sedan bosatte sig i Paris. Det blev en höst, om vilken det senare skulle heta i ”Författaren”, att den ”föreföll honom såsom ett par månaders ihållande tandvärk”. Mitt under anpassningssvårigheterna, medan ”Dikter på vers och prosa” sablades ner i den svenska pressen och ådrog sin förläggare mycken smälek i familjekretsen och sällskapslivet, kvällde det fram nya diktflöden hos den landsflyktige, och innan året var till ända förelåg även andra, tredje och fjärde sångerna av ”Sömngångarnätter”, där hemlängtan så egenartat skulle blanda sig med överväldigande, delvis beklämmande intryck av den främmande miljön. Allt detta återspeglas i den nya brevvolymen, brutet och facetterat i skärvor och fragment, ty det är knappast underligt om Strindberg inte gav sig ro och tid med att skriva längre epistlar under denna upprörda period; därtill var han alltför splittrad, arbetstyngd och jagad. Förlagsaffärerna dominerar i de många små utgjutelserna, som motsvarar vår tids telefonsamtal, och Looström bombarderas med korrekturärenden, kommissioner, boklån, översättningsproblem, ansökningar om förskott, diskussioner av bokomslag samt andra trivialiteter, allt serverat i samma otåligt virvlande tempo och på det burdusa, korthuggna och särdeles osminkade språk, som var förhärskande inom den strindbergska kamratkretsen. Looström torde ha förstått det, ty han hörde själv dit, och enligt vad Karl Otto Bonnier har berättat var han en av de muntra, okomplicerade sällskapsbröder som Strindberg tyckte om att pokulera med, och i vilkas närvaro han inte behövde lägga några band på sitt språk, sitt uppträdande och sitt bordsskick. I dylikt ungkarlsumgänge tycks han ha vilat ut från det tvång, som den aristokratiska och mer förfinade fru Siri otvivelaktigt ålade honom — se ”Herr Bengts hustru”. Tjänstekvinnans son bekajades enligt egen utsago av be hovet att ibland supa sig full och vara ful i munnen; han var något av skolpojken som ritar oanständiga ord på plank i många av breven till Looström, Pehr Staaff och andra kumpaner. Looström var förstås inte så glad över att utgivningen av ”Svenska öden” måste stoppas upp, och då skar det ihop sig ett slag mellan dem, men inte värre än att vänskapen bestod. Någon stark affärsställning hade Looström inte, och troligen är det riktigt som Karl Otto Bonnier uppger, att han närmast var lättad när Strindberg övergick till annat förlag. Något agg närde han i alla händelser inte; det framgår bland annat av att han skickade livsmedelspaket till Strindberg, när denne beklagade sig över den franska ”hundmaten”. En annan trofast vän och medhjälpare var publicisten Pehr Staaff, äldre bror till den blivande politikern och den blivande romanisten, som i eget namn med aktivt bistånd av Strindberg utgav en försvarsskrift för ”Det nya riket”, riktad mot de reaktionära skandalskribenterna Nisbeth och Bergstrand samt andra motståndare. Staaff tjänstgjorde också som förbindelsekarl till Branting och publicisten Erik Thyselius, och dessa tre pålitliga ”åttiotalis-ter” tycks ha bildat ett slags livvakt kring den omfejdade och inte så litet hatade världsför-bättraren. Att man i denna krets också förstod att roa sig och gärna tog sig ett glas eller två för mycket, framgår likaledes av de små brevlapparna, som ofta har formen av invitationer eller tack för senast. Den svenska kritiken stod eljest under dessa år på en bedrövligt låg nivå, i den mån den överhuvud existerade. Något högre mått av kunskaper och smak ägde egentligen bara Wir-sén och Warburg, av vilka den senare var en klen skribent i en landsortstidning (G. H.T.), den förre en förklarad fiende, som dessutom tog till även de tarvligaste vapen, såsom då han mot bättre vetande utläste anspelningar på kritiken av ”Svenska folket” ur ”Mäster Olof”, tillkommen tio år tidigare. Mot denna bakgrund måste man se Strindbergs rörande tacksamhet mot de få som stödde honom eller vågade att visa honom sin uppskattning och sympati. Pehr Staaff var han sålunda genast färdig att tilldela rollen av en svensk Georg Brändes — en grotesk överdrift! — och han uppvaktade med tackskrivelser, inte bara Nyblom, som skrivit några uppmuntrande rader, Warburg, som han tidigare skojat med i kapitlet ”Moses”, och Rudolf Wall i Dagens Nyheter, som bistått honom både moraliskt och 460