BOKRECENSIONER ekonomiskt och delvis finansierade resan till Frankrike, utan också enklare och mer okända murvlar, om de bara lagt ett gott ord för honom. Sådant bidrar till den ljusa och förmånliga bild som man trots allt får av Strindberg vid denna tid. Men naturligtvis verkade allt bråket i längden uppslitande på hans känsliga nervsystem, och en stigande retlighet kan också utläsas ur breven. Särskilt besvärligt skulle det bli i Paris, där det visade sig hur mycket av vane-bunden medelsvensson som dolde sig hos rabu-listen och bohemen. Kinkigheten med mat, ett osvikligt underklassmärke, kvarstod livet igenom, och han liknade på den punkten de folkliga parisresenärer i våra dagar som råkar i misshumör för att de inte får snaps till maten och äter och fläsk på torsdagarna. Men därtill kom en häftig vantrevnad med franska förhållanden och franskt väsen i allmänhet, inte minst de primitiva bostadsförhållandena, gatubullret, drickspengssystemet och svagheten för ordenstecken, men också med det officiella, alltför glättade kulturlivet, vars ytfernissa han ännu inte hade trängt igenom. Strindberg befann sig ju också mitt uppe i sin rousseauanska period. Upptäckarglädj e inför det nya och olikartade skulle han först senare bli mäktig, och på avstånd framstod det nyss så föraktade hemlandet med ens i ett ljust och förklarat skimmer. Nyheterna därifrån var eljest föga ägnade att glädja honom, och i klok omtanke om de egna nervernas vardagshygien hade han börjat låta sin hustru censurera brev och tidningar innan han själv tog del av dem i sovrat skick: Ty i smärtans långa nätter makan vid hans hårda bädd ställer sig för ormens etter, räcker bägarns svala brädd. Även andra tecken tyder på, att förhållandet mellan makarna ännu i huvudsak var gott. Ett av de fåtaliga breven till fru Siri utvisar, att de ekonomiska sorgerna vållat tillfälliga konflikter, och Strindberg erbjöd sig rentav att själv överta hushållet. Siri var inte glad över att flytta till Frankrike medan hon väntade sitt tredje barn och just när hon hade lyckats vinna insteg vid teatern här hemma, men för makens skull påtog hon sig uppoffringen. Strindberg å sin sida hade gladeligen offrat vänskapen med Anton Stuxberg, när dennes hustru hade talat illa om Siri. Slutintrycket blir, att äktenskapet ännu så länge och trots vissa slitningar utgjorde den kraft-och lyckokälla som Strindberg bar inom sig och som höll honom uppe under de stridsfyllda månader som den tredje brevvolymen omspänner. Holger Ahlenius STUDIER I HJÄLPLÖSHET Bertil Schütt: Tio dyrkar. Bonniers 1952. 10:—. Man kan lätteligen indela människorna i två kategorier: de som passar någorlunda och de som inte passar alls. De förra som torde utgöra flertalet blir lyckliga och olyckliga på lätt genomskådade grunder, de senare får nöja sig med att bli det på sin egen fason, vilket kanske inte vållar ett djupare lidande men ett oupphörligare, ett rastlösare. Vad de ”opassandes” dilemma egentligen har för orsak är tillsvidare (liksom det mesta av vikt) obekant, men det kan möjligen som Bertil Schütt i sin nya bok flyktigt och ironiskt antyder bero på ”något fel nere i barndomen”. Man kunde kanske också säga att orsaken ligger i ett slags specialbegåvning, en begåvning för hjälplöshet. Den medvetna hjälplösheten är en form av frihet, ett ständigt nästan automatiskt utnyttjande av de ”sjukdomens oändliga möjligheter” som också lika flyktigt och lika ironiskt berörs i Bertil Schütts bok. Monografier över hjälplösheten har skrivits i alla tider — ”Don Quijote” var inte den första, ”Tio dyrkar” blir säkerligen inte den sista. I vår yngsta litteratur har temat framför allt behandlats av Willy Kyrklund — med en intelligens som man gärna vill kalla genial. Hos Bertil Schütt är det i första hand fantasin, humorn och formuleringskonsten som gränsar till det geniala. Hans bok är alltigenom spännande och spänningsfylld, överraskande och roande. På Hjalmar Söderbergs tid skrev man melankoliskt om melankolier, Schütt skriver helst om samma ädla substanser med en vild uppsluppenhet och en hart när obele-vad självironi. Han har tagit den form av verklighetssabotage som man i vissa fall kallar för surrealism till hjälp i sin metod, och ingen hjälp kan passa bättre för den hjälplöse som inte passar. ”Det är jag som är porslinshandlaren”, säger han med den verkligt fria människans absurditet till sin onkel, när han besöker ho 461