BOKRECENSIONER nom i butiken, och lyckas också få den korrekte släktingen att som älskarinna överta sin gamla spruckna och regnvåta madrass, och lika suveränt förvandlar han sig själv till en porslinsherde i naturlig storlek som han med en för den hjälplöse karakteristisk blandning av masochism, överlägsenhet och road tillfredsställelse låter bli föremål för en medelålders dams egendomliga lusta och brutalitet. ”Porslinsherden” är den vansinnigaste av de tio novellerna och åtminstone i psykologisk kvalitet underlägsen sin pendang ”Jesus i soffan”, som med lysande humor tecknar konflikten mellan den vanmäktiges frihet och den beskäftiges bundenhet, den rotlöses underliga säkerhet och den trygges vacklande andliga hälsotillstånd. Spelet mellan nevö och onkel blir här en utsökt komediram till den ironiskt-idiotiska slapstickfarsen med det troende lilla lammet och den gode herden i soffan. Den surrealistiska humorn är speciellt lämpad för smärre satiriska ändamål, och Schütt når också aktningsvärda effekter i den lilla studie över totalitär mentalitet som heter ”Gipsad” och kanske ett ändå finare resultat i ”Bostadsförmedlingen”, ett äreminne över socialpolitik som borde kunna tillfredsställa även den mest rasande allmänhet. I de flesta av novellerna står emellertid de personliga neuroserna i centrum eller rättare: dansar sin sällsamma krigsdans. I Bertil Schütts fall kan man tala om en egocentricitet av paradoxalt objektiv art. Få har med samma absurda hjälplöshet lagt märke till sin egen existens. Få kan med samma graciösa precision ta tre steg åt sidan och betrakta sin egen groteska situation som social och psykologisk företeelse. ”Stå inte där och trolla”, säger en av onklarna i boken. Man förstår denne onkel. Själviakttagelsen hos Bertil Schütt har knappast karaktären av penetration, den är en manipulation. En sådan hjälplöshetens styrka är verkligen oroande. I novellen ”Hunger” överträffar han sig själv och diskuterar med ett slags munter trötthet sin existens’ eventualitet. Det hindrar honom nu visserligen inte att i förbigående äta upp en cigarrettflicka. (”Det var en god flicka.”) I ”Glasverandan” som är ett litet underverk av skildringskonst hänger han sig åt dödslängtan som han dock avslöjar som självbedrägeri, vilket han kort konstaterar, när han manipulerat med verkligheten så att han sitter fången i sin glasveranda, omgiven av ett kolossalt akvarium. En äldre abborre njuter av hans åsyn. En spiggfröken står utan för fönstret med en skolklass spiggbarn. (”Jag börjar bli en attraktion.”) En attraktion är otvivelaktigt Bertil Schütt, och de tio dyrkar han använder för att öppna dörrarna till sina växlande interiörer är beundransvärda instrument. I novellen ”Tåget väntar” talar han om ”romanen i överlägset”, hans egen bok är ”noveller i hjälplöst”. De beskriver hela skalan från den rena viljelösheten (som kan bli så djup att den till och med resulterar i ”oförmågan att svika ett förtroende”...) över den ångestfyllda självförnedringen i ”Vitsippornas hämnd” till de barocka kompensationsdrömmarnas metamorfoslekar och svindlande frihetskänslor. Kanske tecknas det finaste mänskliga mellanläget ändå i den sistnämnda novellen. ”Hur i himlens namn kunde jag byta ut vitsipporna mot den vidriga snobben?” Ja, hur i himlens namn kan vi byta vår hjälplöshets frihet mot den självmedvetna figur vi så gärna gör? ÅKE JANZON GYMNASISTISK ÅLDERMAN Per Wästberg: Enskilt arbete. Wahlström & Widstrand 1952. 7: 50. I stora författares samlade skrifter brukar ju ofta ingå en eller ett par varia-volymer — resultatet av ett slags efterslåtter som skriftutgivaren utfört bland smärre mer och mindre betydelsefulla ting, som författaren själv inte publicerat i bokform. Ovanligt är däremot att en artonårig skrivare med blott en novellsamling bakom sig blir föremål för en sådan pretentiös uppmärksamhet. Bokförläggare Carl Björkman — som för några år sedan presenterade landets yngste författare, 15-åringen Per Wästberg, vilken då debuterade med en sympatisk och stilsäker samling noveller om barndomsupplevelser — har dock till Wästbergs mogenhetsexamen velat utge en samlingsvolym, innehållande dennes i tidskrifter publicerade noveller, dikter, uppsatser och ”rapsodiska notiser”. Idén kan verka äventyrlig, men den som något följt den unge diktarens och Femtitals-redaktörens verksamhet hyser dock ingen oro för att bli vittne till några blamager. Wästberg behärskar med både säkerhet och elegans såväl bicykel som trehjuling, även på livligt trafike 462