BOKRECENSIONER rade stråk och i korsningar med många filer. Hans sensibilitet är liksom hans iakttagelseförmåga väl utvecklad, hans stilistik är sober och hans tänkande så avvägt och vältempererat att varje välsinnad på harmoni inställd person måste finna en lisa i att ta del av hans synpunkter. Visst kan det väl tänkas att någon läsare, i likhet med undertecknad, ibland kan komma att erfara en viss svindel under blickandet ner i denna stilla vishetskälla men det beror i så fall förmodligen på en känsla av förlägenhet, att man så länge varit fången i ett kontrast-färgat skådande och en missriktad experimentlust. De noveller som inleder volymen ”Enskilt arbete” skiljer sig inte nämnvärt från debutbokens. Huvudpersonen, den känslige, både äventyrsfantiserande och skygge pojken, är densamme. Sommarlovets skärgårdsmiljö med lekkamrater, vassbåtar och posthämtning är också oförändrad. Atmosfären är lika fint träffad och iakttagelserna lika känsligt uppfångade och återgivna. Bokens andra avdelning består av en serie dikter, och här har Wästberg säkert nått sitt högsta som artist och diktare. I en fast form med mjuk och fin rytmik, och med ett stundom både konkret och lysande bildspråk, återger han barndomsminnen, utfärder och möten — också från sjuttonårsålderns vilsenhet. Någon gång kan väl också denna lyriskt berättande dikt ge bestämda associationer till andra skalder, så kan man t. ex. i ”Övergångsår” slående erinras om Johannes Edfelts ”Ungdomstid”. Men att Wästbergs dikter har en klart urskiljbar personlig ton är obestridligt. I uppsatserna, som mest handlar om ungdomsböcker, ger författaren starka bevis för sin begåvning och smidiga anpassning. Och i de avslutande ”rapsodiska notiserna”, där den unge gymnasisten diskuterar begreppen ungdom och gymnasialitet, ger han en beundransvärd uppvisning i konsten att genom ett till synes djärvt kritiskt resonerande komma fram till mogna, kloka och alltid lika oemotsägliga slutsatser. Om Per Wästberg löper någon risk som författare, inte syns det vara att han skall förivra sig och förlora sig i överdrifter. Man kan säkert tryggt se fram emot hans fortsatta produktion. Axel Liffner FYRTAL KUNGAR W. M. Thackeråy: De fyra Georgarna. Översättning av Lily Wallquist. Bibliofila klubben 1951. G. K. Chesterton säger på något ställe, att engelsmännens förtjusning över sina kungars yttranden inte så mycket beror på det snillrika som de verkligen sagt utan mera bottnar i den glada häpnaden över att de överhuvudtaget kunde tala. En typisk Chestertonparadox! Men kastar man en aldrig så flyktig blick på Englands regentlängd finner man snart att satsen måste innehålla en viss inre sanning. Man kan tänka på det både ömkliga och sorglustiga fyrtal, som ”de fyra Georgarna” representerar. Georg I lärde sig aldrig att tala engelska, Georg II vistades helst i sitt hemland Hannover, Georg III slutade sitt liv i obotlig sinnessjukdom och inte ens de mest rojalistiska historieskrivarna har någonsin sökt göra gällande att den fulländade lebemannen Georg IV yttrat något av värde. Om det engelska väldet under ”de fyra Georgarnas” tid kan med all rätt sägas att det var ”ett blommande träd med ett ruttet äpple i toppen”. Det var den tidrymd, som börjar med segern över Ludvig XIV och slutar med segern över Napoleon, en epok av ekonomisk och politisk expansion, av sjudande vitalitet och bullrande livsglädje, lord Chester-fields och doktor Johnsons England, men i lika hög grad Hogarths och Swifts. William Thackeray, som i grunden kände 1700-talets England och med djupa rottrådar var förankrad i dess tankevärld, har i ”De fyra Georgarna” tecknat en elegant och detalj -skarp bild av epokens levnadsstil och människotyper. Redan det första anslaget ger verket dess karaktär av intim förtrolighet och resignerad avståndskänsla: För endast ett par år sedan fanns i min närmare bekantskap en dam, som Horace Walpole friat till och som blivit klappad på huvudet av Georg I. Samma dam hade knackat på doktor Johnsons dörr, hade varit intim vän med Fox, den sköna Georgina av Devonshire och med många andra som tillhörde det lysande sällskapslivet i whigkretsarna under Georg III:s regering. När jag tryckte min älskvärda gamla väns hand tänkte jag ofta på, att hon för mig utgjorde en förbindelselänk med denna förgångna värld av esprit och elegans. Skildringarna grupperar sig naturligt kring de fyra kungarnas gestalter och Thackeray utformar deras porträtt till monumentala karika 463