BOKRECENSIONER tyrer. Det har med all rätt sagts om ”De fyra Georgarna” att ”sällan har en så rolig bok skrivits om fyra så stora knölar”. ”De fyra Georgarna” tillkom som en serie föreläsningar under Thackerays andra Ame-rikaresa 1860. Han var vid den tidpunkten redan en gammal och bruten man, och det går inte att förneka, att en ton av trötthet och leda över denna världens dårskaper bryter igenom framställningens spirituella rytm. ”De fyra Georgarna” hör inte till Thackerays främsta arbeten, men för alla dem, som lärt sig att uppskatta hans stora mästerverk ”Va-nity Fair” och ”Henry Esmond” är det en glädjande upplevelse att få återknyta bekantskapen med hans stilsäkra prosa. ”De fyra Georgarna” föreligger i en vårdad svensk översättning, utgiven av Bibliofila klubben med utstyrseln signerad Lisa Matthias. Hon spelar ambitiöst på den typografiska orgelns breda register, men det som var tänkt att bli en praktfull koralton liknar nog mera det hemtrevliga tutandet från ett gammaldags karusellpositiv. Ja, vad får inte den häpne läsaren skåda av påkostade grannlåter? Utsirade anfanger i färg, kursiva paginasiffror inbyggda i satsytan, bilagor (i och för sig intressanta och välvalda) på gråtonat papper i specialformat insmugglade mellan textarken... Det kan tyckas småaktigt att fästa avseende vid dessa detaljer, men man stöter ofta på en tendens att likställa bokkonst med tekniska besynnerligheter. God typografi betyder inte det andfådda jonglerandet med sätteriets möjligheter utan en behärskad och genomtänkt formgivning, där verkets yttre dräkt och inre karaktär smälter samman till en naturlig enhet. Det låter självklart och har till och med en bismak av truism, men erfarenheten har visat hur lätt det är att glömma, att den sekelgamla och aldrig helt vederlagda satsen, att även axiom kunna vara sanna, fortfarande äger sin giltighet inom typografin. Henning E. Stålhane PÅMINNELSE OM PER HALLSTRÖM Per Hallström : Ryssar, engelsmän och andra. Bonniers 1952. 11:50. Vid en tidpunkt, då man för länge sedan har vant sig vid att betrakta Per Hallströms 464 livsverk som avslutat, utkommer en ny bok av den 85-årige författaren; ny i den egentliga meningen att den innehåller stoff, som aldrig förut har varit publicerat. Händelsen är märklig. Men det bör genast sägas, att märkligheten mindre har att göra med boken själv än med författaren. Uppsatserna i ”Ryssar, engelsmän och andra” kan nämligen inte ställas i linje med den essäkonst, som Hallström utvecklade på tiotalet. De är intressanta för upphovsmannens skull, i och för sig ger de inte mycket mera än information om den s. k. handlingen i en mängd romaner och skådespel. Informationen är pålitlig och spänstigt serverad, men värderingarna och kommentarerna skulle i många fall te sig enbart kuriösa om de inte hade sin bakgrund i en stor och egendomlig litterär och intellektuell gärning. Nytt ljus över denna gärning kastar ”Ryssar, engelsmän och andra” inte. Bokens värde är påminnelsens, och strängt laget kunde det räcka med att konstatera den saken: att i vanlig ordning diskutera författarens synpunkter är meningslöst, om det inte sker på en bredare bas än denna volym erbjuder. Det är emellertid påtagligt, att de tio uppsatserna inte bedöms alldeles rättvist om man ser dem som alster av en essäistisk verksamhet i vedertagen (och av den tidigare Hallström företrädd) mening. Några är tidningsartiklar från tjugotalet; av dem var Ljeskov-presentationen på sin tid en pionjärinsats. De förut otryckta, däribland de längsta, förefaller att tämligen oförmedlat återgå till Hallströms utlåtanden i Nobelkommittén; det förklarar deras lite torrt återberättande och summariskt karakteriserande art. Fördelningen av det pålitliga och det kuriösa är för övrigt inte jämn från uppsats till uppsats. T. ex. beskrivningen av Chestertons vitala och i längden något irriterande egenart verkar som helhet ganska oemotsäglig, medan kapitlen om Ricarda Huch och Thomas Hardy inte är tillfredsställande ens i de vidlyftiga resuméerna. I det förra fallet är Hallström onyanserat hänförd och låter verkligheten ta rättning efter denna känsla; det blir panegyrik. I det senare fallet är han snål och handlar i överensstämmelse därmed. Han framställer sig som ”den vanlige läsare, som icke på förhand är Hardydyrkare” och spelar effektfullt ut sitt sunda, oförvillade förnuft mot en barockt entusiastisk ”tongivande” opinion; resultatet blir en sällsynt illa grundad nedvärdering. Annars har essän om Hardy särskilt intresse som den