BOKRECENSIONER senast (1944) tillkomna. Den visar att Hallströms temperament inte har svalnat med åren: den är inte bara otillförlitlig, den är också i hög grad levande. Till slut är en sådan kombination roligare än den döda ordentligheten. Det ges naturligtvis ett tredje, men det ges också ett fjärde som är det minst roliga av allt och som gudskelov helt saknas i Hallströms bok — liksom i hans alstring överhuvud. Rätt förstådd har påminnelsen, följaktligen, en mera lockande än pockande innebörd. En herre vid namn Rolf Arvidsson har sammanställt volymen och försett den med inledning och avslutande kommentar. Den förra är ett slags recension, vars sammanfattande klyscha tål observeras på grund av underhållningsvärdet i dess glidning från ett anspråkslöst ”vi” till ett majestätiskt ”man”. Bengt Holmqvist ATT SKRIVA LITTERATURHISTORIA Th. Warburton: Finlandssvensk litteratur 1898—1948. Forum 1951. 16:—. Bengt Holmqvist: Modern finlandssvensk litteratur. Natur och Kultur 1951. 9:50. ”Historia — att skrivas på nytt. Alltid” — en lapidarsats av Björling, står som motto i Bengt Holmqvists analytiska arbete ”Modern finlandssvensk litteratur”, och i sin mer deskriptivt hållna översikt, ”Finlandssvensk litteratur”, som omspänner tiden från sekelskiftet till nu, har Th. Warburton åtagit sig en liknande uppgift. — Det är inte utan att man i förstone spjärnar emot att få historiskt perspektiv på skeenden som man personligen ganska intensivt har upplevt, och på dikt som i lika hög grad som den rikssvenska har format ens medvetande. Man riskerar att möta inte bara sitt levande förflutna utan också rester av sitt döda. Det nuvarande andliga läget upplevs av många som en stor vanmakt, om vilken man inte vet om den är betingad av en abnorm yttre verklighet eller om den kanske sitter mest inne i en själv. Vilken spökparad var inte sista författarkonferensen i Uppsala! Varken att klaga eller kverulera torde förbättra tillståndet, men kanske kan levande historieskrivning — som sållar och sovrar och knådar igenom värdena — verka som motgift mot ledan. Frestelsen är ju alltid stor att ”stryka över och gå vidare” — förvisso det eländigaste av recept och i sig en motsägelse. Genom själva sin egenart lämpar sig den finlandssvenska litteraturen för en historisk återblick. Den uppbärs av ett litet språkskikt och blir därför hanterlig — man kan här studera en litteraturs tillblivelse, begränsning, mognad, storhetstid och återväxtmöjligheter. Från början starkt provinsiell, trängd å ena sidan av finskheten, å andra sidan av det rikssvenska, alltid under hot österifrån, blev den medveten om att vara något för sig, just finlandssvensk. På 20-talet sprängde den sig genom händelsernas tryck och en enastående konstellation av begåvningar fram till europeisk medvetenhet, blev stöttrupp i lyriken för en livskänsla som var ny i form och anda. Ensamhet hette stjärnan på gott och ont över det finländska litteraturlandskapet, och ”Varianter av ensamhet” kallas karakteristiskt nog ett avsnitt i Holmqvists bok. Särskilt Warburton som på ett klokt sätt handskas med sociologiska synpunkter, tecknar mångsidigt ensamhetens olika former och uttryck. Tragiska öden som Runar Schildts och Kerstin Söderholms saknar inte samband med djupgående samhälleliga kriser — de framstår i viss mån som offer för en avstängdhet från vitala livskällor. Också den egentliga ”modernismen” (trist beteckning men kanske rättvis) byggde delvis på lösan sand: ett förvirrat tänkande förde den stundom i grannskap av nazi-kommunistiska ideologier. Kort sagt, både den ytterliga provinsialismen och den långtgående internationalismen kan ses som sidor av ”le déracinement”, rotlösheten. I jämvikten mellan fördjupad egenart och vidgad allmängiltighet öppnar sig den finlandssvenska litteraturens mognadsväg. Ensamheten övervanns i Mörnes kärva dikt, och Edith Södergrans bländande bana måste alltid ses mot bakgrunden av djup isolering. Minst isolerad förefaller Diktonius, som haft fruktbar kontakt med den finska urbefolkningen. Åt det fräna och burleska, det våldsamma, visionärt romantiska och spekulativa i denna vår systerlitteratur ger Rabbe Enckells mognad och klassiska måttfullhet en vacker nyans — hos honom kan man tala om en oavlåtlig utveckling, ännu ej avstannad. Hagar Olssons författarskap är en vattendelare. Holmqvist skiljer mellan hennes profetism, som förkroppsligar ”illusionstänkandets sammanbrott”, och hennes diktning som söker sig .5 BLM 1952 VI 465