BOKRECENSIONER inåt, till den ”personlighetslivets för alla formler oåtkomliga sfär, där den enskildes — den föraktade individens — människoväsende tar form”. Att det var betydelsefulla decennier, därom är ingen fråga. De båda historieskrivarna är olika till kynne och metod, och trots likartade grundvärderingar kompletterar de varandra snarare än upprepar. Warburton håller sig tätt till marken, ägnar en örtagårdsmästares omsorg även åt undervegetationen, utan vilken geniernas blomning vore otänkbar. Han karakteriserar med fräscha bilder — ”fin och konstlös som hemvävt linne” låter inbjudande om en gammal roman. Hos Holmqvist sätter man sig i helikopter och överflyger landskapet, som sett ovanifrån linjerar sig i rader och rutor. Holmqvist landar elegant och försiktigt i gräset. Hans svaghet är de lärda orden som ger stilen ett abstrakt tycke, hans styrka det fina sinnet för en inre utveckling, känslan för stil. — Det lyriska jaguttrycket var denna unga litteraturs främsta vinning, och genomgående förfriskas man av vackra diktcitat, inte sällan med en omisskännligt finländsk klang av karghet och lidelse, skogsensamhet och fantasifullt raffinemang. Margit Abenius NORSK LITTERATUR EFTER 1900 Philip Houm: Norsk litteratur efter 1900. Översättning från det norska originalmanuskriptet av Tora Tider -man-Weber. Forum 1951. 17:—. Philip Houm, kringsynt norsk kritiker, hos oss känd kanske framför allt genom en liten fin skrift om Fredrik Paasche, vars litterära produktion han också insiktsfullt redigerat i en vacker utgåva, vistades under krigsåren som norsk lektor i Sverige. I den värdefulla boken ”Norsk litteratur efter 1900” som han nu utgivit vänder han sig också i första hand till en svensk läsekrets. Houm visar sig ha ingående kännedom inte bara om sitt hemlands moderna litteratur utan också om den svenska. Ofta gör han i sin framställning av den norska 1900-talslitteraturens utveckling sidoblickar på den svenska skönlitteraturen under samma period, anställer jämförelser med den, betonar vad som skiljer och förenar en del norska och svenska författare. Det är en sorts praktisk nordism av det mest tilltalande slag. Det är ett grundligt grepp i den moderna norska litteraturens stora binge som Philip Houm här har företagit. Stoffet är rikt och långtifrån lättöverskådligt. Så mycket mer måste man beundra den skicklighet varmed det här grupperats, de klara linjer i diktningens landskap som avtecknar sig genom Houms kartläggning. De dominanta författarpersonligheterna blir föremål för värdering, en noggrann och balanserad värdering, ur humanistisk och estetisk synvinkel. Men Houm negligerar fördenskull inte sociologiska synpunkter. Hans ton är genomgående saklig och nykter. Detta utesluter inte att han kan ge uttryck för värme och entusiasm inför diktare för vilka han känner särskild sympati eller beundran. Houm ger i speciella kapitel de sociala och ideologiska förutsättningarna för de skilda generationer vilkas framträdande och insatser han så omsorgsfullt skildrar. Det först behandlade släktledet benämner han ”förkrigs-generationens förelöpare”; dit räknas bl. a. Johan Boj er — vars kvalitativt så ojämna författarskap blir föremål för en såvitt man kan döma rättvis och avvägd bedömning — och Peter Egge. I två stora kapitel skildras de två största norska epikerna under detta århundrade: Olav Duun och Sigrid Undset. Analyserna av deras diktning är fint förstående och inträngande. Kapitlet ”Arbetardiktare” behandlar bland andra en så intressant men i Sverige tyvärr så litet känd författare som Kristofer Updal. Bland 1905-årsgenerationens män har också Sven Elvestad beretts plats. I recensentens subjektiva mening är denne egenartade diktare, denne lysande stilist av Houm kanske inte riktigt uppskattad till sitt fulla värde. ”Det lyriska genombrottet” har skildrats åtskådligt och livfullt; särskilt bör man framhäva det nyanserade porträtt av Olaf Bull som författaren här ger. Mellankrigstiden får j u i Norge sin väsentliga prägel av triumviratet Sigurd Hoel—Helge Krog—Arnulf Øverland. Initierat ger Philip Houm grunddragen i deras produktion och den ideologiska bakgrunden till deras författarskap. Ronald Fangen kan knappast tillhöra de författare som ligger Houm närmast om hjärtat. Så mycket angenämare är det att konstatera med vilken nobless han här behandlas — utan att naturligtvis berättigade kritiska invändningar mot det schematiska i hans psykologi, särskilt 466