BOKRECENSIONER i de senare romanerna, undertryckes. Sigurd Christiansens diktning med dess gripande gestaltade grubbel över etiska problem blir föremål för en tolkning som hela tiden tar sikte på väsentligheter, och lika fint utredes de grundläggande dragen i Cora Sandels och Tarjei Vesaas betydelsefulla författarskap. Arthur Omre, Nordahl Grieg, Gunnar Larsen och Aksel Sandemose — högst artskilda författare men var och en i sin art betydande och representativa — får likaså sina konstnärliga insatser klart belysta. Detsamma gäller om Rudolf Nilsen, den alltför tidigt bortryckte lyrikern, och om Gunnar Reiss-Andersen, vars första poesi såg dagen under 1920-talet. De yngre prosaisterna och lyrikerna blir självfallet något knapphändigare behandlade: det ligger i det kortare perspektivets natur. Vilken rik och mångfasetterad diktning vårt grannland Norge utvecklat under det halvsekel som nu är tillända, därom ger Philip Houms kloka och omsorgsfullt skrivna bok en klar föreställning. Den bör bli en förträfflig handbok, lämplig för bibliotek och nyttig för den enskilde läsaren. Översättningen är i stort sett hygglig. Men när blev substantivet ”släktskap” neutrum? Här får det horrible dictu flera gånger neutral form. Johannes Edfelt RYSK LITTERATUR Ad. Stender-Petersen: Den russiske litteraturs hislorie. I—III. Gyldendal, Køben-havn 1952. 80:— d. kr. Under 20-talet framträdde i Ryssland en grupp kritiker och litteraturforskare som kallade sig formalister. De bildade visserligen inte någon alldeles enhetlig skola men de var överens i sin opposition mot de gängse litteraturhistoriska metoderna. De vände sig mot sättet att betrakta de litterära verken som material till utforskandet av en författares psykologi eller av den politiska, sociala eller religiösa idédebatten. Ett litterärt verk skulle först och främst betraktas som konst och kritikern hade att sysselsätta sig med verkets speciella egenheter i dess egenskap av konstverk. Struktur, språk och stil ställdes sålunda i förgrunden av denna nya metod, som för övrigt hade tydlig anknytning till liknande försök i andra länder, först på sista tiden mera allmänt uppmärksammade hos oss. Formalisterna satte i gång en revidering av den ryska litteraturhistorien och hade hunnit ganska långt innan deras metod i samband med övergången till den s. k. socialistiska realismen i början på 30-talet utdömdes. Numera existerar begreppet formalist endast som skällsord ryska kritiker emellan. Den allmänna, nyreviderade översikt av hela den ryska litteraturutvecklingen, som formalisterna drömde om men aldrig hann prestera, har nu framlagts av en av deras utländska anhängare, professor Stender-Petersen i Århus, internationellt känd slavist. Detta försök att skriva rysk litteraturhistoria på ett nytt sätt är intressant och imponerande. Professor Stender-Petersen känner i grund den moderna forskningens resultat, han besitter en fin språk-och stilkänsla och nöjer sig i sina värderingar aldrig med allmänna fraser. Han skriver medryckande och stimulerande och även om hans bok väl närmast riktar sig till en mera speciell krets av slavister bör den vara i hög grad läsvärd för var och en som är intresserad av rysk litteratur. En bättre översikt finns just nu inte på något annat språk, ryskan inte undantagen. De anmärkningar man kan framställa hänger i första hand samman med den använda metoden. Vi får i förordet veta att de ryska författarnamnen kommer att betraktas ”långt mera som symboler för bestämda konstnärliga system än som beteckningar på konkreta personligheter i deras extra-litterära tillvaro”. I praktiken är inställningen mindre doktrinär: den biografiska och tidshistoriska bakgrunden tas då och då till hjälp för att till fullo förklara verk och diktare eller vissa utvecklingstendenser. Men professor Stender-Petersen har inte alltid lyckats nå en tillfredsställande syntes av de olika betraktelsesätten. Ibland frapperas man av en viss ensidighet och studsar inför uppenbara luckor. Författarporträtten kan ge intryck av pussel: ibland fattas en rad bitar, de verkar ofärdiga på något sätt, ibland är uppmärksamheten så helt riktad på skarvarna mellan bitarna att helhetsbilden glider undan. Metodens risker framstår kanske tydligast i avsnittet om Dostojevskij. Det börjar med en jämförelse mellan hans romaner och Lermon-tovs prosaförsök på 1830-talet. Stender-Petersen finner att Dostojevskijs sätt att börja en roman var utvecklat redan hos Lermontov och antar att denne här påverkat Dostojevskij. Det syns emellertid ha undgått honom att den i detta sammanhang citerade berättelsen av Ler- 467