BOKRECENSIONER montov, Furstinnan Ligovskaja, publicerades först efter Dostojevskijs död. Likheten är alltså på denna punkt helt tillfällig. Eller rättare sagt: den — liksom den andra anförda överensstämmelsen — beror på att de båda författarna oberoende av varandra’hämtat ifrågavarande stilgrepp från den europeiska 20-och 30-talsromanen. Stender-Petersen är på många ställen inte alls främmande för paralleller med andra länders litteratur men just i fråga om Dostojevskij saknas de på ett oförklarligt sätt: det gör ett rätt egendomligt intryck att läsa den för övrigt värdefulla analysen av Dostojevskijs stil utan att en enda gång möta en hänvisning till den samtida romanen utanför Ryssland; de flesta av de stilgrepp som dras fram hade Dostojevskij ju hämtat därifrån. Exemplet antyder de svårigheter och risker den av Stender-Petersen valda formella metoden ställer honom inför. Den blir lätt en tvångs-tröja som hindrar rörelsefriheten: den närmast liggande förklaringen kommer han inte åt. Man kan ta ett annat exempel som visar vart hans benägenhet att nedvärdera den ideologiska bakgrunden kan leda. I enlighet med formalisternas ”upptäckt” betraktas Dostoj evskij som först och främst författare och konstnär. Det är i och för sig en uppslagsrik synpunkt men den överdrivs här in absurdum. Vi får veta att profeten och tänkaren Dostojevskij är en uppfinning av hans läsare, att Dostoj evskij inte hade någon världsåskådning, att han införde idédebatten i sina böcker enbart för att nå rent konstnärliga resultat: han var som tänkare en av världslitteraturens ”mest gigantiska ironiker och paradoxmakare”. Ett närmare studium av hans brev och journalistiska produktion ger en helt annan bild. Förhållandet mellan det ideologiska och konstnärliga planet hos Dostojevskij är betydligt mera komplicerat än vad som framgår här. Man har en känsla av att man med hjälp av de ”gamla” metoderna kunde borra sig avsevärt djupare in mot sanningen på denna punkt. Nils Åke Nilsson DON QUIXOTER EMELLAN Tage Lindbom: Ejter Atlantis. K. F:s Bokförlag 1951. 16:50. Tage Lindboms bok ”Efter Atlantis” kompletterar i vissa avseenden Arnold Ljungdals för några år sedan utgivna ”Marxismens världsbild”. Medan Ljungdal ville visa vad marxism är försöker Lindbom tala om, varför den är, vad den blev. Lindboms bok är således ett försök att skissera den sociala utvecklingens, socialismens, psykologiska förutsättningar och konsekvenser. Med denna utgångspunkt är det också naturligt, att han tar lätt på marxismens filosofi, han talar mindre om Hegel eller Feuerbach än om utopisterna, filosofiska lätt-viktare, men psykologiskt intressanta fenomen, alltifrån Thomas More och Campanella till Proudhon, män som obesvärade av hänsyn till verkligheten gav uttryck åt drömmar om en ny verklighet. Dessa drömmar, vars betydelse för den sociala utvecklingen lätt underskattas, hänför Lindbom med en tyvärr olycklig terminologi främst till behov av trygghet och aggression, den senare termen förmildrad med begreppet rättfärdighetspatos. Socialdemokratien tog fasta på trygghetsbehovet, kommunismen gav aggressionen fria tyglar — och båda fjärmade sig alltmera från det som kan betecknas som utopisternas emotionella underlag, från det som fortfarande officiellt betecknas som verklig demokrati och verklig socialism. Av givna skäl uppehåller sig Lindbom inte alltför mycket vid betraktelser om avståndet mellan demokrati och stalinism — det har varit mera angeläget för honom att få ett grepp om den västerländska socialdemokratiens, särskilt naturligtvis den svenska arbetarrörelsens ideologiska dilemma. Det moderna samhällets komplicerade förvaltning begränsar medborgarens inflytande till valsedelns otillräcklighet, centraliseringen gör självstyret till en chimär, expert- och funktionärsväldet förlamar lekmännens medborgerliga initiativkraft och medför en emotionell utmattning av individens upplevelse av demokrati eller socialism. Staten blir en garant för trygghet, en trygghet som betalas med ansvarsförskjutning, med internationell och ekonomisk aggression, med något som varken är demokrati eller socialism. Detta löjligt otillfredsställande referat av Lindboms tankegångar kan kanske ge en antydan om den djupa olustkänsla, som måste vara bokens förutsättning, en olustkänsla, som hålls vid liv av den ständiga kollisionen mellan optimistiska trossatser och verkligheten. Denna känsla är ingalunda ny och har, särskilt i litteraturen och djuppsykologien, sedan länge stått i centrum för debatten. Berzelikraval- 468