BOKRECENSIONER lerna vittnade för övrigt om att denna olust inte saknar social resonans. Lindboms bok är emellertid ingen kritik mot arbetarrörelsens politik — därtill är han inte bara för lojal utan även för deterministisk — dess uppgift är endast att peka på problem som alla är medvetna om, men som man, om man är taktfull och det är de flesta, helst inte vill tala om. Lindboms taktlöshet utsattes naturligtvis för en mycket hård kritik som egentligen torde vara en källa till bitter tillfredsställelse för författaren. Man framhöll, att de problem, som han pekar på, inte alls finns (se t. ex. på alla ökade medlemssiffror i LO och ABF) och att de för övrigt alltid uppmärksammats. I synnerhet vid jubileer och kongresser (inte vid lagstiftning om filmskatt eller om den inre säkerheten) har man alltid framhållit, att staten endast är ett medel och inte ett mål. Kritiken fulländades dels av en konstruktiv begåvning i MT som tyckte att Lindbom, när han kritiserade dessa problem som inte fanns och sedan länge har uppmärksammats, borde ha ”presterat något som ersatte det han kritiserade”, dels av professor Tingsten, som på ledarsidan i DN idiotförklarade Lindbom med en sådan inlevelse att den roade läsaren fick en vision av en omgift Othello. En mycket begåvad expert talade för någon tid sedan inför en sluten krets om arbetarrörelsen och utrikespolitiken. Han framhöll, att den tid är förbi, då en Kautsky eller Bern-stein teoretiserade om internationalism. I dag, i denna förträffligaste av alla världar, var man nykter och klok, man arbetade med praktiska problem, man stod mitt uppe i verkligheten och behövde folk som var mindre spekulativa och mera språkkunniga. Den mycket osakkunnige och orealistiske åhöraren fick närmast det intrycket, att de stora internationella svårigheterna skulle kunna lösas genom en statlig subventionering av Hermodskurserna. Naturligtvis har experten rätt. Annars vore han ju inte expert. Och naturligtvis är Tage Lindbom en Don Quixote, i likhet med alla lekmän, som polemiserar mot experter på deras eget språk. Han borde ha skrivit en roman som Folke Fridell eller dikter som Karl Vennberg. Dessutom är det sabotage att säga, att en kurs, som är nödvändig, kan vara riskabel. Sådant minskar om inte kaptenens säkerhet, så dock besättningens moral. Det är ett tecken på människans otillräcklighet, att hon kan vara expert endast på ett om råde, men lekman på många. Ur demokratisk synpunkt ger detta förhållande Don Quixo-terna en betänkligt stor majoritet. Kännetecknande för denna majoritet är dock dess resignerade trötthet — i motsats till experternas fysiska trötthet efter språkstudierna. Ingenting kan irritera trötta människor mera än en annans brist på trötthet. I det Lindbomska fallet resulterar detta i en delvis berättigad reaktion — i synnerhet beträffande förenklingen och etiketteringen av de psykologiska sammanhangen, kanske även beträffande resonemanget om möjligheten av nya gemenskapsformer, som skulle kunna bryta de tekniska betingelsernas ram, kanske också i fråga om den historiska redogörelsen, som jag inte är kompetent att yttra mig om. Denna kritiska bedömning skapar dock något av en piedestal för en expert, men eftersom vi ju har kommit överens om att — som gudarna — även offra alla experter, hälsar vi således Lindboms bok välkommen som en ekvivalens till upplevelser, som är gemensamma för oss Don Quixoter, men som i denna bok fått en ny och värdefull idépolitisk artikulering. Harry Schein KORTARE ANMÄLNINGAR Karl-Erik Rassing: Faraos skrivare. Bonniers 1952. 17: 50. Karl-Erik Rassing, född 1915 och en av vårens fåtaliga prosadebutanter, lider av allt att döma ingen brist på självförtroende. Ty nog måste man vara utrustad med rätt mycket av den varan för att i sin första bok ge sig in på samma historiska domän som en av tidens främsta bestsellerfabrikanter Mika Waltari redan inmutat åt sig med sådan förödande framgång. Det har nu i alla händelser Rassing gjort. Hans bok om ”Faraos skrivare” utspelas således i samma soldyrkande och fredsälskande Echnatons Egypten som Waltaris om Sinuhe. Lika litet som Waltari är Rassing besvärad av några djupandliga ambitioner: hans tankes strider drunknar i ett mörker som mycket sporadiskt upplyses av reflexionernas stjärnskott. I stället är han desto mer upptagen av det yttre skådespelet, ett skådespel som i frappe-ande grad påminner om de historiska utstyrselstycken i technicolor och kolossalformat Hollywood brukar producera. Också hos Ras- 469