BOKRECENSIONER sing finns allt vad man kan önska sig av praktuppbåd och masscener. Det hundraportade Thebe sväller av pestskrämda människomassor som skränar på all världens tungomål, Faraos lyxhov gnistrar av ädelstenar och doftar av vin och sydfrukter, uttåget ur Egypten mot det förlovade Kanaan blir en gigantisk, stapplande törstvandring över ändlösa sandhav under en brinnande ökensol. Människorna uppträder alla som måleriska schabloner: där är den späde farao med sina feberögon och trötta gester, där är prästerna med sina oljiga leenden och skumma intriger, där är kråkkraxande sierskor och honungstungade danserskor, där är skrivaren med sina kvinnohistorier och sitt pacifistiska kulturideal och den väldige kämpen Gurgkursk med sitt röda barbarskägg och sina blå barnaögon. Lika ofarliga och barntillåtna som de psykologiska konflikterna är strids- och kärleksscenerna trots att blodet flyter i strömmar och kvinnokroppar lockar bakom genomskinliga slöjor. Iscensatt med fart, färg, gott humör och ett inte föraktligt historiskt kunnande utgör romanen några timmars lika underhållande som oförarglig lektyr. Carl-Eric Nordberg Eric Linklater: Förlåt obehaget. Norstedts 1952. Översättning av Aida Tör-nell. 9:50. Den svenska titeln på Linklaters senaste roman ”Mr Byculla” är avgjort bättre än den engelska, bl. a. därför att det faktiskt är en rätt obehaglig bok. Det må nu vara att vi är härdade detektivromanläsare och vana att finna ett lik blodigt avfärdat på tredje sidan, utan att det bekommer vår moraliska eller estetiska finkänslighet något vidare. Men om en bok handlar om en snäll och fin och försynt och av ödet trampad man, som blir ihjälslagen på sista sidan, så tycker vi inte om att finna detta behandlat som den elegantaste poängen i en sofistikerad skräckhistoria och inget annat. Linklaters sinne för humor, som alltid är i grövsta laget, har här alldeles tagit loven av hans goda smak. Därmed är inte sagt att det inte finns goda sidor i boken — bortsett från det otäcka krasandet i slutet är den verkligen mycket raffinerat uppbyggd, en thriller målad i grått på grått på ett tekniskt ytterst skickligt sätt. Linklaters böcker är ”herrböcker”, på samma sätt som vissa eleganta och passionerade konfektyrer i litteraturform brukar kallas ”damböcker”. Det betyder inte bara att farslynnet i dem alltid bevarar ett visst bevärings-drag, utan också bl. a. att kvinnorna i dem är lika oigenkännliga för ett kvinnligt öga som exempelvis den oemotståndlige förföraren i ”damböckerna” är det för vanliga karlar. Antingen är Linklaters kvinnovarelser ljuva, starka och allvisa, Ishtar inkarnerad som moder och älskarinna på en gång; eller också svarta häxor som suger livet ur männen, skyddade bakom en oövervinnelig stupiditet. Till den senare sorten hör hon i ”Förlåt obehaget”, en ung fru till en gammal man, sedd så utan all försoning att hon blir minst lika otrolig som Alltid Amber. Det skulle förvåna mig om den skicklige skribenten Linklater tar henne mer på allvar än följetongsförfattarinnorna i veckopressen tar sina mystiska herrgårdsprin-sar, men liksom de senare har hon intresse som drömstereotyp. Kerstin Anér Marcel AymÉ: Den klipske barberaren. Översättning av Stig Ahlgren. Wahlström & Widstrand 1952. 14:50. Den berättigade framgången med ett par av Marcel Aymés bästa böcker har medfört att även ett par av hans sämsta har översatts. Härom året var det den petainistiska agita-tionsromanen ”Ur askan i elden”, oerhört förljugen — nu i vår är det den roman från 1941 som på svenska har fått titeln ”Den klipske barberaren”. Jag har inte det franska originalet till hands och kan därför inte avgöra i vad mån det muntert hojtande vulgärspråket är författarens eget eller åtminstone delvis en frihandsteckning av översättaren, som onekligen är styv. Möjligen har det också gjorts strykningar, eftersom den franska titeln, ”Travelingue”, inte förekommer i den svenska texten och inte heller får någon förklaring. Alltnog, boken är en svag och i huvudsak likgiltig produkt och består närmast av en serie flyktiga, lösligt skisserade karikatyrer av olika parisiska miljöer vid tiden för folkfrontsregeringens makttillträde våren 1936. Aymé fördelar sina gracer rättvist, det kan inte bestridas, och den förstockade höger-societeten får sina fiskar varma i lika hög grad som den kulturbolsjevikiska halvvärlden, men satiren och människoskildringen når aldrig under det fluddrigaste ytskummet. Berättelsen bärs upp av något slags universell skvallercynism: alla är lika stora skojare och 470