FILMKRÖNIKA av en mycket utförlig behandling i facklitteraturen. Lang själv sa om denna film att den var menad som ”analogi” till det förestående hitlerriket. Påståendet, daterat 1943, kan reduceras till en demokratisk självdeklaration. Som Siegfried Kracauer framhöll är ”Doktor Mabuses testamente” ingen dokumentärfilm utan ett tidsdokument. Langs första film om Doktor Mabuse gjordes 1922. Den var ett fantastiskt spektakel, expressiv i formen, tyngd med det tyska tjugotalets alla attiraljer, ett vitalt men ganska klumpigt och charmlöst koketteri i konflikter mellan depraverad sexualitet och flåsande romantik, mellan den sociala verklighetens otrygghet och övermänniskotankens avslöjande dominans. Tio år senare, i ”Doktor Mabuses testamente” har konflikterna rätats ut, storyn har vunnit på bekostnad av satiren och spänningen på bekostnad av symboliken. Detta gör att filmen bl. a. är ärligare än föregångaren, enklare och djupare sett även riktigare. Vad som framhävs hos brottslingen är mindre genialiteten och mera brottets magi. Det finns en replik i filmen som osökt påminner om kommissarie O’Brien i Orwells ”1984”: brottet har ingen funktion, brottet och terrorn är sin egen förklaring. Påståendet behöver inget efterra-tionaliserande alibi, det är varken en analogi eller en analytisk satir, det är uttrycket för en känsla av maktlöshet och galenskap, för ett tidsskedes fruktansvärda möjligheter. Att Lang själv inte befriat sig från detta tema framgår bl. a. av teckningen av poliskommissarien. Han skall representera sunda förnuftet men kontrasten till den galne brottslingen är inte större än att kommissarien själv framstår som något av en romantisk tysk auk-toritetsperson. Och att det inte är fråga om en medveten satir visar inte bara det melodramatiska spelet, som ännu inte befriat sig från stumfilmens gestikulerande, utan i första hand replikerna som då och då sjunker ner till sjunde klassens buskteater. ”Doktor Mabuses testamente” är fascinerande både ur historisk och aktuell synpunkt. I det förstnämnda avseendet hänvisar jag främst till ljudbehandlingen, ofta primitiv och för påtaglig, men alltid utformad i ett oerhört starkt medvetande om ljudets positiva funktion och möjlighet i filmkonsten, en insikt där Lang var långt före sina samtida, långt före många andra i dag. Men det som gör att filmen fortfarande är fascinerande, det som ger den en sådan sär ställning i den aktuella repertoaren, är dess rent filmiska slagkraft, dess våldsamma uttrycksförmåga. Härmed avser jag inte isolerade formella eller estetiserande förtjänster utan formens samstämmighet med motivet, hur sättet att berätta förmedlar och stegrar upplevelsen och suggestionskraften. I filmen förekommer t. ex. en biljakt, brottslingen flyr i sin bil och polisen far efter honom. En sådan jakt är ju allmänt förekommande i thrillers, skildrad genom en parallellklippning och uppbyggd på rent kvantitativa element som t. ex. hastighet, ljudstyrka, ljuskontraster och våghalsighet. Lang avstår från denna kvantitativa estetik. Hans klippning är raffinerad och selektiv och med rent visuella medel lyckas han ge jakten en sådan förtätning att dess yttre ram träder i bakgrunden. Kvar står en inre jakt, galningens och paranoikerns upplevelse av att bli jagad mera än publikens upplevelse av att jaga. Fritz Lang har bibehållit och utvecklat sin habilitet. Han har, som Hitchcock, blivit nervspecialist, specialist på filmpublikens nerver. Och han har ibland fått manuskript som gett en mening åt hans habilitet. Men det var i ”Doktor Mabuses testamente” — och naturligtvis i ”M” — som han visade sig besatt av sitt uttrycksmedel. Nära ”Doktor Mabuses testamente” i ålder, nationalitet, stil och berömmelse står Josef von Sternbergs ”Blå ängeln”. Dess rykte är till och med mera glamoröst, vilket sannolikt beror på att den medförde Marlene Dietrichs genombrott som en för dåtiden chockerande variant av filmvampyren. Annars är det dock en klasskillnad mellan Lang och von Stern-berg. Visserligen beundrar man i ”Blå ängeln” den uttrycksfulla dekoren, det just vaknade medvetandet om ljudets betydelse och användbarhet, det expressionistiska bildspråket, mera orörligt än i ”Doktor Mabuses testamente” men ur vissa synpunkter hårdare accentuerat, särskilt i ateljéexteriörernas overkliga slutenhet. Men ur artistisk helhetssynpunkt är dock ”Blå ängeln” överraskande osj älvständig, ibland besvärande orytmisk och ofta oklar. Medan ”Doktor Mabuses testamente” bygger på ett originalmanus av Lang och hans maka är ”Blå ängeln” en i många avseenden misslyckad filmatisering av Heinrich Manns roman ”Professor Unrath”. Redan därigenom får filmen en mera indirekt socialpsykologisk betydelse. Därtill kommer att von Sternberg i stor utsträckning tagit udden ur Manns analys 472