FILMKRÖNIKA med ljudet. Ty i stumfilm berättas det viktigaste, handlingen, i odramatiska texter. Müller går till och med så långt att han säger att varje försök att göra episk film (”Farrebique”, Flahertys filmer, dokumentärfilm) har misslyckats. Fullt konsekvent utnämner han därför de tyska alpfilmernas skapare, Luis Trenker till ”totalkonstnär” (Gesamtkünstler) medan Rossellini och de Sica förklaras oförmögna att finna finansiärer därför att de inte följer hans dramatiska lagar. Müller går till storms mot teoretikerna. Det finns så många dilettantmässsiga teorier, säger han, men ingen receptbok trots att de ”mest framgångsrika filmfabrikanterna, amerikanerna, sedan länge arbetar enligt recept”. Själv ger Müller värdefulla bidrag till receptsamlingen och lär bl. a. att, om filmen slutar med högtidlig musik, bilderna bör visa ”mycket rörelse, människor, båtar på sjön eller seglande moln”. Bakom Müllers estetik spårar man således •ett sinne för ekonomiska realiteter. Han säger ifrån att ”den som inte kan underhålla en stor publik, skall inte yttra sig om konst. Han är en klåpare och dilettant.” Historiskt betraktat ser han i Scribe den store pionjären som gav diktarna frihet. Ty den består i insikten att ge publiken vad den vill ha, bl. a. happy end, för att därigenom vinna ekonomiskt oberoende. Müller pekar på en väsentlig skillnad mellan teater och film. Teatern, säger han, har en så stor repertoar att den klarar sig utan levande diktare. Detta är inte fallet med film. Desto märkligare är det att medan regissören och skådespelaren har mycket mera betalt än som svarar mot deras prestationer så är det omvända fallet för den för filmen så mycket mera betydelsefulla författaren. Som eftersträvansvärt exempel pekar Müller på Frankrike, England och USA där de stora diktarna hör till den högsta inkomstgruppen. Bortsett från denna sistnämnda hänvisning är Müller dock mycket nationellt medveten. Han framhåller t. ex. att Frankrike aldrig haft en konstnärlig teaterregi och England aldrig en filmkonstnär — dess filmindustri lever bara i kraft av engelska diktares sinne för dramatik. Däremot är tyskarna, som inte är affektbundna utan handlar ”andligt planmässigt” och med det högre ändamålets patos, särskilt skickade att förvandla film till konst. Denna synpunkt bestyrkes med två påståenden, vars sanningsvärde inte kan nonchaleras. Det ena: “”En annan matematisk konst som liknar dra- maturgin, är strategin, krigskonsten. Just tyskarna har där gjort en framstående insats.” Och det andra: ”Först den tyska idealismen gav diktarna förmågan att se den eviga sanningen.” Det kan inte undvikas att uttryck som ”Nor-discher Geist” smyger sig in i ett sådant resonemang, som dock balanseras av en nationell självkritik. Müller tycker att moderna författare borde kunna lära sig dramaturgins eviga lagar när ”våra tyska klassiker hade diskuterat dem så flitigt (!) ”. Han ger också en avslöjande interiör från tyska filmateijéer ”i vilka fotografen vill göra varje kamerainställning till en sensation, scendekoratören och arkitekten bakgrunden till en huvudsak, skådespelarna bara vill ha vackra kläder, en ständig prestigekamp där ingen tänker på filmens dramatiska helhet”. Müllers teorier är lika geniala som enkla. ”Publiken är dum”, säger han. ”Men man skall inge den känslan att vara intelligent. Ty denna känsla är den högsta njutningen.” Det vore synd att avfärda Müller enbart som en vällusting. Inte bara därför att han är doktor eller därför att en berömmande inledning till boken dessutom har skrivits av en professor och filmregissör, Wolfgang Liebeneiner. Müllers här refererade vansinnigheter är inte hundraprocentigt representativa för boken, dess rikedom på synpunkter omsluter ett fåtal riktiga iakttagelser, bl. a. om filmens beroende av ett naturalistiskt material. Och naturligtvis har författaren en enorm teoretisk sakkunskap, han har säkerligen läst ohyggligt många böcker, även om han inte har fattat dem riktigt. Jag hade inte tagit ett så stort utrymme i anspråk för detta referat av Müllers bok, om den inte hade varit symtomatisk för en akademism driven in absurdum. Boken anses av många i Tyskland som en bibel och är därför representativ inte bara för tysk smaklöshet och klumpig arrogans, för den tyska filmens kris sedan Hitler kom till makten utan för en syn på konst som är Hitlers egen och i dag mera levande än någonsin, med allt vad detta innebär även i social och politisk bemärkelse. Till yttermera visso är Müllers teorier konsekventa, de utgör i själva verket en affärsmännens estetik, en filmdirektörernas estetik. Detta är inte minst av intresse för den fil. mag. som enligt författaren Ivar Ahlstedt finns på varje svenskt filmbolag med självaktning. Det måste vara ett livsintresse för honom och hans kolleger att undanhålla denna bok för sina arbetsgi 475