KOMMENTARER OCH NOTISER intressantaste hör resultatet av den stora Gal-lupundersökningen om folks läsvanor, som äntligen, med alla sina tveksamma punkter ger något att ta på i detta ofta diskuterade ämne. Till den torde det bli anledning att återkomma fler gånger, här må bara nämnas att undersökningen i förbifarten avlivar myten att det är kvinnorna som bär upp litteraturen — enligt Gallup är procenten regelbundna läsare något större bland män. Betänkandet är ypperligt disponerat, tämligen skonat från kanslisvenskans gräsligheter och försett med ett aptitligt omslag av Olle Eksell, som snarare leder tanken till Galerie Blanche än till Helgeandsholmen. Rätten att ändra i andra författares verk har aktualiserats genom filmen ”Ubåt 39”, som bygger på Rudolf Värnlunds pjäs. Kritiken har redan påtalat att den starka pacifistiska tendensen i Värnlunds skådespel i hög grad mjukats upp i filmen, som snarare för fram en i och för sig flärdlös beredskapsanda. Ett annat mycket anmärkningsvärt inslag har emellertid gått mer obeaktat förbi. Filmens krav är ju andra än teaterns och manuskriptförfattaren, Herbert Grevenius, har därför ökat ut persongalleriet och miljöerna. Bland de påbyggda rollerna är hustrun till en underofficer på ubåten, spelad av Gunnel Broström. Hennes situation inför den katastrof som inträffar blir särskilt komplicerad, eftersom hon också haft ett förhållande med en av mannens skeppskamrater. När olyckan blivit känd går hon förtvivlad in i en kyrka, tas om hand av en präst, begår vad som i realiteten är en bikt, får rådet ”Bed för dem båda” och faller på knä framför ett absidaltare. Nu skulle det i och för sig inte finnas något att invända mot denna vackert spelade scen, annat än att den verkar något främmande i det annars så småstadssvenska Karlskrona. Mer diskutabel blir den om man tänker på i vilket sammanhang den ingår. Rudolf Värnlunds skådespel är alldeles främmande för kristna tankar och själv var han det också; i flera böcker tar han upp tanken på religionen som väg till själslig harmoni, men avvisar den alltid bestämt. Detta har emellertid inte hindrat Grevenius från att — utan dramatiskt eller filmätiskt nödtvång — på hans skådespel ympa in ett element som varit angeläget för bearbetaren, men väsensfräm-mande för originalförfattaren. Lisen Bonnier som avled nittiårig i somras ägde ända till sin sista sjukdom en märklig andlig vitalitet. Fastän hon hade ett sällsynt rikt liv att se tillbaka på och fastän hon de sista åren förde ett mer och mer tillbakadraget liv följde hon oavbrutet det närvarande med en ung människas intresse och engagemang, ja, man kan nästan säga nyfikenhet. Det stod något flickaktigt och älskligt kring den lilla gestalten, som samtidigt var så ängslig för att tränga sig på och så road av att vara med. Hennes beläsenhet i dagens litteratur och debatt var helt enkelt häpnadsväckande och kunde få en yngre att djupt känna sin begränsning. Livet igenom förblev hon en sann liberal och frihetsvän som med ett muntert gäckande skratt avvisade det bornerade och reaktionära. Hennes roll i förlagets historia var utåt anonym men inåt mycket betydelsefull. Gift med Karl Otto Bonnier 1882 och förenad med honom i ett sällsynt lyckligt äktenskap under nära sextio år, mor och farmor till följande generationer av förlagets ledare kunde hon från nära håll med levande intresse följa en vid sektor av den svenska litteraturen och såg under tidernas lopp i sitt stora och vackra hem på Nedre Manilla som gäster otaliga författare och konstnärer. Den unga hustrun sammanträffade med Zacharias Topelius, Viktor Rydberg och August Strindberg; Heiden-stam, Levertin och Selma Lagerlöf hörde till hennes intimaste vänner, liksom senare Hjalmar Bergman, Marika Stiernstedt och Ludvig 484