KOMMENTARER OCH NOTISER Nordström; den gamla damen umgicks med Harry Martinson och Eyvind Johnson. Lisen Bonnier blev sålunda det levande bandet mellan vitt skilda författargenerationer i förlagets långa historia. Man ser henne som värdinnan på Hanna Paulis tavla ”Vännerna” från 1900, där Ellen Key förkunnar ordet i just en sådan krets av begåvade, kultiverade och okonstlade människor som Lisen Bonnier älskade att omge sig med. De andra är för länge sedan borta och nu har hon själv brutit upp. Saknad och tacksamhet följer henne. Eigil Schwab var en av dem som på tiotalet gav den svenska boken ett nytt ansikte, dvs. omslag, och i vad mån det ankom på honom blev detta ansikte mindre högtidligt än det dittills varit. Utbildad till tecknare i skämtpressen, framför allt Naggen och Söndags-Nisse Strix tecknade eller målade Schwab sina omslagsvignetter med fri och suverän hand, svepande och mustiga bilder som ofta slog huvudet på spiken. Mest anlitades han för böcker i den lättare eller humoristiska genren, de flesta nu bortglömda. Till Hasse Z:s novelletter och humoresker gjorde han illustrationer som följt med texten genom åren och han fick småningom även andra mera kvalificerade uppdrag. Han illustrerade Birger Sjöbergs ”Fridas bok” 1924 och Pelle Molins ”Ådalens poesi” 1941. På trettitalet gav han sig i kast med ett av de största företag en svensk illustratör någonsin vågat sig på: att i en serie akvareller och gouacher ge en totalbild av hela ”det fordna och närvarande” Sverige med landskapsbe-skrivningarna utförda av våra främsta författare. Uppgiften blev både honom och förlaget övermäktig; endast fyra av jätteverkets sex planerade delar fullbordades men konstnären hade hunnit längre med sin del av arbetet. Alla tavlorna i denna svit är inte av högsta kvalitet men många är så pass bra både som dokumentation och konst att man måste be- OSCAR WILDE Teckning av Max Beerbohm från 1894, alltså från Wildes storhetstid, före den period som Albert Camus behandlar i sin artikel i detta nummer. klaga att verket körde fast på grund av överambitiös uppläggning. Schwab var en stor levnadskonstnär som trivdes vid ett gott bord bland likasinnade vänner. Han var en utmärkt berättare, även vid de inte så sällsynta tillfällen då han grep till pennan. Vid sin död var han 70 år. Till Max är en dedikation som man möter i åtskilliga engelska böcker från de senaste 50, 60 åren. Adressaten är Sir Max Beerbohm, den engelska litteraturens begåvade och kvicke tjuvpojke (i välskuren etonkostym). Den allmänna 485