LA TRIESTINA som samtidigt var rörelse. Hennes andning när hon sov hos honom var lik dessa kvällar. Hur hon kom till honom spelar ingen roll. Men så självklart var det att nästan inte en •smekning behövde förtydliga och hon lade av sej kläderna långsamt och som om de hade hört samman med hennes hud, så ljudlöst, i det mörka hörnet vid tvättstället. Han låg vänd mot väggen, hörde vattnet i ledningarna, suset i öronsnäckan, vinden som blåste berg och hav och uppfriskade genom jalusierna och ett tåg någonstans, bilhorn, glas och människor och åter vattnet som spann i sina kommunikationer, hans sömns sorl som invävde honom i en kokong av motstånd så att han undrade vem hon skulle möta. Han minns mycket tydligt all denna otydlighet. Hur handen lekte sej ner efter hennes sida och skar sej i höften, hennes lår som var svala som glas, håret emellan dem som svedde själva livslinjen inne i hans hand. Och när den brann som ett träd störtade han och försökte ta stöd mot henne. Och båda föll med en hastighet som nästan inte gick att fördra •men som också var skön. Varje kropp slog som en våg med sin inneslutna kraft och sin strängt avgränsade självständighet, de arbetade som två muskler intill varandra, oberoende, tills en nästan mekanisk rörelse som länge var utanför dem, som väntade bredvid sängen någonstans i rummet, slöt dem i sin behärskning och förde dem långt bort över Perpignans tak som ett brinnande skepp. Hon smakade salt. Han satte tungan till hennes bröst och kände deras skälvning överföras till honom själv. Han vaktade på hennes leende och när det kom, som en sista utlösning, smakade det på samma sätt, men också av plagen, midsommarens loj het, som om ingenting hade hänt henne. Så var det, så skulle det vara. Just då skulle han inte heller ha välkomnat henne utan bara de förnimmelser hon erbjöd honom; så strängt innesluten hade han blivit av sina egna nerver som gömde honom allt slutgiltigare under sina allt mera förfinade reaktioner. Naturligtvis visste han att han skulle förlora, det var en visshet som i viss mån gjorde det möjligt för honom att ge sej in i leken. När han någon gång, när kvällen hade blivit sval och låg och andades i långa dyningar, och han höll sitt ansikte för sej själv och älskade det med sina händer som berörde den milda och oroliga munnen, så sade han sej visserligen att det var genom henne som det hade vågat vara vackert. Men han visste dunkelt, som om det var frågan om en konspiration, att det vackra i hans ansikte bara fanns där för att han redan hade lämnat henne och minnet var så behagligt. Men allt detta var kanske alltför utspekulerat för att ändå vara annat än en omdiktning, både av henne och av de känslor han kände för henne. När kvällarna kom kunde de ännu finna varandra. Innanför deras ljumma förhängen möttes de i ett till hälften förbjudet rum där halvljuset tillfälligtvis skymde undan tveksamheten hos henne. Och i samlaget var det inte längre på samma sätt han nådde henne men det var ändå förblindande, de höll varandra uppe med oändlig möda som om de höll på att sjunka eller skulle falla åt var sitt håll. Och denna ständiga fara som de löpte drev dem närmare in mot den eld de fortfarande närde till varandra, de föll trötta åter och åter in mot varann och slutade nästan alltid i fullständig utmattning och låg stilla, plötsligt i någon minut nära och begripliga medan luften kom in sval som de färska fikonen de köpte nere på gatan och med en encyklopedi av associationer för honom, doftande av snö och syrener... De milda timmarna var kortare än de andra. Havet var snart lika chimäriskt som bergens svalka. Oleandern brann och luften krympte samman allt mera kring de älskande som om inte längre kärleken fanns utan bara de själva. Mellan dem hade det inte kunnat finnas ord, nu började de tala och varje ord gjorde dem avlägsnare. Han hörde när hon talade för fönstret, för skymningen, för allt som inte var 491