FOLKE ISAKSSON han och snart började hon tala sitt eget språk som han inte förstod utom till orden. Och när hon både använde ord och tonfall kunde han inte förstå, hon försvann i en hel trafik av förvrängningar och dialekter som stötte samman med staccaton och jagade varandra. Men en vila var det när hon sjöng. Midsommardagarna brann. Som en eld på vattnet, som en nattlig eld. Och sedan lade sej vågorna snällt tillrätta, väl hopvikta, mörkret slöt sej och gnisslade inte när det stängdes för kvällen. Men ett segel slog någonstans, så lät det i tystnaden, och en åra lyfte sej ut ur skymningen och pekade obönhörligt på henne. Det var två dagar kvar. Redan kände han hur landskapet började svika honom, hur det ställde sej alltmera främmande och inte svarade på tilltal. Han var för svag för att av sej själv, med sina egna önskningars auktoritet forma det till den grace och den lyriska älskvärdhet som han behövde för att sedan kunna styra det med sina kommentarer som om det inte vore ett livs levande och egenmäktigt landskap utan en landskaps-skildring i en bok. Kanske hade det varit på samma sätt med la Triestina. Han tänkte efter, det kostade honom möda, han fick bygga upp hennes ansikte i minnet med bilder från enstaka situationer som ännu var verkliga men lösryckta ur sammanhanget. Hennes ansikte till exempel en afton när hon förde det in i en bukett rosor och liksom navigerade det bland skygga törnen för att slutligen framkomma till skönhetens destination, där hon glömde sej länge. Hennes ansikte under coitus, sammandraget som en påminnelse om hennes dödsmask. Men eljest kunde han knappast veta vad som var hennes drag och hans önskningar om henne. Och därför kunde han kanske, om han nu ställde sej kritisk, tolka hennes frånvaro, hennes hemlighetsfulla och utsökta avlägsenhet som förargade honom och fängslade honom, tolka den som om den i själva verket berodde av honom, hade skapats av honom för att han önskade henne långt borta och inte ville hennes närhet. Näst sista dagen var det ändå på sätt och vis hon som inte ville. De hade varit ute med den skrangliga spårvagnen som gör några s över det butelj gröna och bruna landskapet och småningom på något sätt ringlar sej ner till plagen där havet ligger och andas med ett stim av skratt och reflexer på sin yta. En rumba flabbade i luften när de vandrade ner över sanden, lite högtidliga av det kommande avskedets svalka. Une si jolie petite plage. Ett vitt segel satt längst inne i horisonten som en avlägsen ensam badhandduk. De avsmakade vattnet med tårna, det var friskt, salt, läskande. Som femhundra eller tusen andra låg de och värmde sej i sanden för att sedan lättare kunna avkyla sej i havet som låg och skällde med små strandvågor där barnen red. Sakta som en viskning förde han sin hand över hennes rygg, blåste hennes öra fullt med tilltal, ord som läppjade vatten och luft på samma vis som de dumma vågorna. Ett moln gick förbi och blåste honom över handen, gjorde hennes huvud motspänstigt. Hon vred det ur hans smekning, reste sej långsamt men sprang sedan plötsligt, och innan han visste det var hon långt ute i vattnet, försvann i ett plaskande av vatten och sol och flöt utåt med långa, lugna simtag som en dyning. Han lät henne vara. Han blundade, kände hur värmen sövde i huden, hur ögonen slöt sej i en violett dröm som gjorde allt otydligt och oangeläget. Hans händer rörde sej i denna varma skugga av dåsighet som han själv, solens enformighet och vattnet, hade försänkt honom i, rörde sej som om deras vilja låg långt utanför hans kontroller, rörde sej främmande men ändå med sakkunskap över hans mjukaste punkter. Där låg händerna och lekte som någon annans händer. De prövade armarnas insida, lårens, ryggens kupering och knäveckens prasslande gömmor utan att han kunde annat än slumra djupare, lyft och sänkt 492