LA TRIESTINA av vågspelet som pumpade någonstans bredvid honom med jämna lungrytmer. Med ens satte han sej upp, kände badbyxan, kände sanden. Hon var ingenstans, inte i sanden, inte i vattnet. Han kände en rysning av overklighet som om la Triestina överhuvudtaget aldrig hade funnits för att hon just nu inte fanns där han hade bestämt sej för att hon borde vara. Han såg henne redan som ■död och önskade att han hade öppnat sin människas alla dörrar för den förförande fågel som hon hade varit innan allt så torftigt hade blivit för sent för deras möte. Sedan började han söka efter henne. Långt därifrån fann han henne, orörlig, fördjupad i sej själv. När han tilltalade henne svarade hon med ett ansikte som bara kunde viska och när han bad henne komma följde hennes kropp med, inte hon. Hur långt ut hade hon egentligen simmat? Inte ens i spårvagnen hade han kommit henne närmare, skramlet av skenor och semestermänniskor stegrade sej långt utanför henne, hon var lika innesluten i sej själv som han vid plagen nyss och först i hotellvestibulen vaknade hon. Sa till om räkningen till påföljande dag. Den yttersta. Men denna dag, den näst sista, var hon eljest mjuk, smeksam och tillgiven, bara med skuggningar av ett flyktigt vemod som han också kände. Det var som aftonens vind. De satt vid bordet, de gick en promenad i parken, de gick som vanligt upp till hans rum. Det var redan svalare. La Triestina satt vid fönstret, halvt mot staden, halvt mot honom, nynnade och sjöng med en mildhet som inneslöt hela rummet i sitt temperament och var menad för honom, för rummet, för ingenting, medan hon log som en älskande och ändå ironiskt åt rokokotextens behag som på en gång var känsla och etikett: Que ne suis-je la fougère. Oü, sur la fin d’un beau jour, se repose ma bergère, sous la garde de Famour. Que ne suis-je... Det fanns ett skimmer i hennes ansikte som han inte kunde tyda när hon artikulerade dessa ord som egentligen var en mans till en kvinna men som Pergolesis toner gjorde så kvinnliga eller bara vemodiga, milda, bestrålade, som det borde vara vid detta avsked då de åter skulle ingå i sej själva. Men först måste de ändå mötas igen på det sätt som är möjligt, där alltid något möts. Hon hade redan dragit för förhängena, skymningen föll i rummet som en glömska som redan hade börjat. Regnet kom lite senare, som ett regn i hans eget land. Han gick igenom sina regn, hastigt som man far med handen genom håret. Barndomens regn som var en del av sagorna och som en tröst för det onda i dem. Regn som uppsköt sommaren på alltför många skoltak, regn över uniformer. Det var regn i alla hori-sontei; och in i ögonen: dimmor som flöt över Kanalen och blev regn i Calais och spleen i Paris, åskskurar i Haute Savoie, svarta skyar som flög för att dö bland bergen, en liten klocka som gick vilse i mullren. Regnen vid Po som var gråare än lera. Allt detta kunde han minnas. Vad mindes hon? Hennes händer tycktes inte minnas någonting annat än det som nu gällde. Han kände dem på sitt bröst och sökte upp dem där, de sammanfördes till en trygghet som bara kunde vara kort men däi' de ändå kunde vila. Att vara en rastplats för varandra, tänkte han och regnet blev, som för att han just hade velat det, tätare. De sov i dess skymning. Det var en smak av höst i luften, det tickade runt omkring dem i tak och i väggar av regn; regn och tystnad spann vila och ensamhet omkring dem. En så artistisk borttoning var helt efter hans sinne för perfektioner. Han kunde ju bara möta någon under riskfria omständigheter, när allt var abstraherat till skönhet och till och med kroppens spontaneitet var planlagd till de rätta ögonblicken. Men vad han också kunde bli trött på sådana falskheter. Och när han tänker så vid hennes sida och 493