FOLKE ISAKSSON känner tanken driva bort därför att allt redan är avslutat, känner han också sorgen i sin likgiltighet, den korta sorgen över likgiltigheten men starkare den banala sorgen över den han inte får älska, över allt han inte kan älska, vill älska men mest över henne som är så nära, så fjärran för honom. Och för en stund besegras han av sin egen oresonlighet. Han börjar tala, han river upp hela denna väv av förlorade dagar då de haft ett slags liv tillsammans, önskar tiden tillbaka, drömmer om att äntligen få vara verklig, ber all sin misstro ifrån sej. Men det tror hon inte på. Och när han förirrat sej in i de banalaste självmotsägelser och inte kommer ut ler hon som från andra sidan havet och skrattar som han just då vet att han alltid ska minnas det. Och detta att bara veta det sämsta får honom att gråta. Hon lät honom gråta, lät honom gömma gråten i regnet. Kanske låg hennes händer och väntade på att han också skulle överlämna sej riktigt åt gråten, som ett första och sista och avgörande medgivande som inte skulle göra något möjligare men ge honom en tydligare skugga av mänsklighet. Men han grät inne i sin gråt och därför låg hon fullkomligt stilla och lät honom fortsätta tills den kunde avrundas. Då vände sej kvinnan från Trieste mot hans ynklighet som hon inte lät honom märka och sökte honom med det deltagande som kom av att hon förstod allting om honom och saknade honom. Hon torkade hans ögon, som man torkar ett barns. På något sätt var det redan dag. Nu fanns bara tillgivenheten kvar i rummet. Lusten hade flytt. Popplarna utanför skälvde och sände den vidare mot havet för att dö. Det var tid att sova. Det var tid alt skiljas. Han slumrade redan, vänd mot väggen med en barnslig trubbighet i ansiktet. Försiktigt smög hon sej ur sängen. Regnet hade för länge sedan upphört. Hon satt på sängkanten och drog på sej strumporna med ett litet veck som smög sej runt mellangärdet. Lite morgonsol strimmade sej in och fångade henne i sin spegel där hon ännu måste dröja och betrakta sej själv och det småleende som också hennes kropp kunde tänka omkring henne och som han inte kunde se. I så fall skulle han kanske stanna ännu någon dag i staden. Så ämnar hon. Och då skulle han kanske möta det overkliga i henne med en igenkännande glädje* med den solidaritet de solitära kan känna för varandra och han skulle vara överraskad på ett primitivt sätt som när man möter en främling i skogen eller en grön flod i snön. Men han sover, morgonen är inte hans tid. Hastigt klär hon sej för att inte mer ropas tillbaka. När hon är färdig står hon stilla vid hans sömn en sekund, snuddar handen mot hans huvud. Går. Han vaknade febrig, alldeles ur form. Rummet var kväljande. Det var mitt på dagen. Och när han sent omsider kom ner efter att ha tagit alldeles för många huvudvärkstablet-ter och frågade efter la Triestina, upplystes han artigt: Nej madame har gått för länge sedan. Hon for säkert ner till plagen som vanligt. En härlig dag eller hur ... Efter en halvtimme hade han packat. Utanför pensionatets fönster faller snön tätare. Dit har den våg han färdats på fört honom, från njutningens kust till besvikelsens. Vintern är lik honom, inte midsommaren. Han är hemma nu när snön viner och elden i brasan försjunker i sej själv. Och där sitter han som en annan Tonio Kroger, gammal innan han ännu hunnit med att vara ung och i sin erfarenhet oerfaren, oprövad, obekant och utan att ens kunna förmänskliga sin spleen med ironi eller gemytlighet. När värdinnan gläntar på den gnällande dörren och frågar om han önskar något har han heller inte ens det allra ytligaste bevis att ge för att han existerar, inte ett leende. Det har så lång väg att gå att det alltid måste komma när dörren redan stängts, när det inte mera behövs. Så flyttar sej vintern allt närmare och när-- 494