LA TRIESTINA mare honom. I det inre rummet har en dam börjat treva sej fram på en bälgorgel, i ett beckmörker av toner. En radio brusar upp och slocknar någonstans. Röster med vinterkläder på. Långt borta tåget. Strax ska han gå upp till sitt rum. Förkylningen har han nästan inte tänkt på. Men när hans tanke nu fullbordat denna väldiga min-nesslinga som i sitt svall bär bruset av hav och pyreneiska berg så återvänder den till det triviala. Och la Triestina försvinner när hans huvud börjar värka och ingen vind från det läkande havet ligger på. Han går fram till fönstret och ser ut. Vintern tätnar. Vad det nu har blivit svårt att skönja hennes ansikte genom dessa vandrande jalusier av mörker och snö. Vad viskar hon för honom i en dröm som han inte mera kan utforska? Nu minns han ju bara hennes gång förbi, som ett fartygs overkliga passerande, hennes flykt, hennes frånvaro, sömnen som hade sin lampa oändligt långt borta från hans axlar, som blinkade sitt avstånd, leende i de gråa flödena av död, vinter, orimlighet som kom honom att drunkna medan hennes huvud flöt förbi som om det aldrig hade varit annat än inbillat, önskat och lika konstlat som alla hans försök att närma sej livet. 495