J. F. P0WERS CHECKEN Då pater Eudex den sommaren kom tillbaka från morgonmässan på barnhemmet, hade han för vana att först parkera mon-signores bil, som var lång och svart och ny som en politikers, och därefter slå sig ner på den skuggiga verandan för att läsa sitt bre-viarium. Om monsignore inte redan stod i •dörren, skulle han genast uppenbara sig där då han såg att bilen lyckligt och väl hade kommit tillbaka, och fråga: ”Har ni haft några besvärligheter med henne?” Pater Eudex visste alltför väl vad frågan betydde. Har ni misshandlat min bil? ”Inte alls, monsignore.” ”Bra”, sa monsignore med bristfällig tillit till sin hjälppräst som inte var bilägare. Ett ögonblick stod monsignore inramad av nätdörren med tummen i klockfickan som om han stod modell för ett porträtt i helfigur, och så var han plötsligt borta. ”Monsignore”, sa pater Eudex och reste sig nervöst. ”Jag har möjlighet att komma över •en bil.” Vid dörren gled monsignore in i sin ram igen. Hans ansikte uttryckte något som för honom var spänt intresse. ”Jaha? Fortsätt.” ”Jag vill inte vara nödsakad att använda er bil varenda morgon.” ”Det spelar ingen roll.” ”Och det finns andra tillfällen också.” Pater Eudex bestämde sig för att inte slå an de •sentimentala strängarna och nämna sjukbesöken, och inte heller erkänna alt han var trött på att åka buss och tigga till sig snålskjutsar av församlingsborna. ”Och nu har jag möj-dighet att komma över en — billigt.” Monsignore som hade stått där med ett leende, blev på sin vakt vid ordet billig. ”Ny?” ”Nej, jag vill inte påstå att den är ny.” Monsignore var öppet misstänksam nu. ”Vilket märke?” ”Det är en Ford.” ”Och inte ny?” ”Inte ny, monsignore — men i gott skick. Den har tillhört en före detta farmare och är mycket välskött.” Monsignore fnös. Han kunde bilar. ”En V-8, pater?” ”Nej”, bekände pater Eudex. ”Det är en A-Ford.” Monsignore skrockade som om det här var det befängdaste han nånsin hade hört. ”Men i mycket gott skick, monsignore.” ”Ni sa det ja.” ”Jaa. Och jag förstår mig på att plocka i sär den också ifall nånting skulle krångla. Min farbror har haft en likadan.” ”Det betvivlar jag inte.” Monsignore gav upp ett skratt vid tanken på pater Eudex’ lantliga härkomst. Därefter avlevererade han slutrepliken, som en lång stund hade fördröjts av löjet. ”Det vore ganska oklokt, pater. Det här är ju ändå inte någon landsförsamling. Ni känner ju till vilken kategori av människor vi har här.” Monsignore tog på sig sin panamahatt, och då han tydligen misstolkade det halsstarriga draget i sin pastors ansikte som ren okunnighet, lät han ytterligare lite ljus spridas ut. ”Folk håller ögonen på en präst, pater. Damnant quod non intelligunt. Det skulle aldrig gå för sig. Ni måste ge akt på era tendenser i den riktningen.” .2 BLM 1952 VII 497