J. F. P O W E R S Monsignores blick halkade undan och sänkte sig strängt ner mot morgontidningen som låg i gungstolen där han hade suttit och läst den. ”Ännu en lovordande artikel om den där galningen ... Här har vi en karl som kunde ha gått långt om han hade haft vett att styra sin tunga! En biskop behöver inte gå och bli inblandad i allt det där otyget!” Monsignore — det visste pater Eudex — menade fackföreningar, strejker, rasupplopp — allt det där otyget. ”Senast i går pratade jag med en församlingsbo som sa att det snart går så långt att man inte kan skilja på katoliker och kommunister, så pass dåliga föredömen som prästerna är. Och den här karln är faktiskt värst av allihop. Han påminner mig om en biskop för en del år sen — i varje fall kallade han sig för biskop, protestant för resten — som rekommenderade kamratäktenskap. Så illa är det kanske inte här, men om ni lyssnade till några av dem skulle ni tro att katolicismen och kapitalismen var oförenliga!” ”Den Helige Fadern ...” ”Den Helige Fadern är i Europa, pater. Mr Memmers bor här i församlingen. Jag är hans själasörjare. Vad kan jag säga honom?” ”Är det mr Memmers i First National Bank, monsignore?” ”Just det, pater. Och det är fördömt lite tröst jag kan ge en man som Memmers. Nu när katolikerna, präster och lekmän i samma utsträckning — ja, till och med kyrkans furstar — allesamman går och predikar ateistisk kommunism! ” Detta var deras ständiga samtalsämne, den odrägliga slentrian där pater Eudex medverkade som statist. Varje gång det inträffade spelade han sin blygsamma roll, och fast han borde ha vetat bättre, rättfärdigade han sin delaktighet med förhoppningen att det inte skulle inträffa en gång till, eller i varje fall inte på riktigt samma sätt. Men det gjorde det, det gjorde det alltid, och alltid på samma sätt, och monsignore hade trots alla sina ut- gjutelser egentligen ingenting att säga och menade bara en enda sak, det som han aldrig nämnde — att han av allt sitt hjärta ville bli, och inte var, biskop. Pater Eudex kunde precis föreställa sig vad för slags biskop monsignore skulle bli. Hans välde skulle bli vist, ytterligt vist. Han hade sinnet öppet för allt, ytterligt öppet. Han skulle veta att undgå de snaror som gillrades på den rättfärdiges stig, undvika dem också med god smak och gott samvete. Han skulle inte snärjas som så många andra goda herdar före honom hade blivit snärjda, arma själar — fångas i de rättfärdigas snarfagra bryderier som det var säkrast att lämna i fred, liksom det första äpplet. Det smärtade honom, påstod han, att tänka på dessa storsinta hjärtan krossade i tysthet och ensamhet. Det var förvisso det svåraste slaget av exil! Men ge honom bara chansen och han skulle veta vad han skulle göra, vad han skulle säga, och ännu viktigare, vad han inte skulle göra, inte skulle säga — varken ja ja eller nej nej för hans del. Han hade inte för inte färdats till Rom. För honom skulle beslutens mörka skog inte existera. För honom skulle — tack vare timmar ägnade åt bön och meditation — den skogen förgå likt gräs för eld, hans eld. Han kände redan ondskans täckmantel — födelsekontroll, oanständiga filmer, liderliga böcker — och skulle kalla dessa saker vid deras rätta namn och inte rädas att behandla dem efter förtjänst, dessa de nya groningsgrunderna för Juda städers gamla synder. Men till dess — o, att ha ett uns av den tro som Gud hade på människorna! Dyre, förtröstande Gud som ständigt frestade dem utöver deras bräckliga förmåga, gav befallning om fruktansvärda hemsökelser och ödesdigert meningslösa prövningar (den galne biskopen). Och hela tiden höll monsignore varm i kläderna vid sidan om, redo att rycka in, vigd för den dag som kanske aldrig skulle gry. En gång i tiden, påstod man, hade det funnits skäl att förmoda att monsignore var på god väg mot en biskopsstol. Nu var det för sent^ 498