CHECKEN Monsignores förespråkare var allesamman döda; skåpet var tomt; han visste det i själ och hjärta, och det plågade honom att se en annan man, denne galning, få chansen och förfuska den till den milda grad. Pater Eudex sökte och fann en gnutta salt åt monsignores sår. ”Det ryktas om att han ska bli nästa ärkebiskop”, sa han. ”Jag vägrar att tro det”, bemötte monsig-nore rostigt. Han kastade en blick i tidningen på gungstolen och väckte sin avsky till nytt liv. ”Om den karln har rätt, pater, då har jag” — hans röst sprack vid blotta tanken —-”fel!” Pater Eudex väntade tills monsignore hade börjat gå nerför verandatrappan mot bilen innan han sa: ”Det kan tänkas.” ”Jag är tillbaka till lunch, pater. Jag tar ut henne på en liten tripp.” Monsignore stannade i beundran ett par meter från bilen — henne. Han var lika hjälplös inför hennes skönhet som en liten pojke med en födelsedagscykel. Han kunde inte låta henne vara i fred. Han tog ut henne varje morgon och middag och kväll. Han plockade urskillningslöst upp folk till en åktur i henne. Han höll henne på specialdiet — bara den bästa bensinen och oljan, med dagliga tvättningar. Han körde henne bara på de jämnaste vägarna och med så och så många kilometer i timmen. Det kunde han ha upphört med efter de första femhundra kilometerna, men först nu då hon närmade sig tusenkilometers-strecket kunde han förmå sig till att öka hennes fart, och det tycktes göra honom mera ont än det gjorde henne. Nu tog han sig en sväng runt henne för att inspektera däcken. Tydligen all right. Han gav vänstra bakstänkskärmen en förälskad klapp och sjönk så ner i förarsätet. Därefter gav de sig i väg, bilen och han, för att se världen, för att ytterligare utforska varann under smekmånaden. Pater Eudex såg bilen halka in i trafiken och stod på helspänn och väntade. Konstapeln i gatukorsningen uppfyllde pater Eudex’värsta farhågor. Han blåste i sin pipa och svängde med armarna i alla fyra riktningarna, så att trafiken tvärt stannade av. Monsignore gled behändigt ut ur filen och körde neråt Clover Boulevard i enbilsparad. Alla andra dröjde respektfullt kvar. Då monsignore for förbi lyfte konstapeln en aning på mössan och blottade en skallig hjässa. Under de här omständigheterna kunde monsignore inte kännas vid mannen fast han mycket väl visste vem det var — en församlingsbo. Han var fullt upptagen med att hålla anletsdragen fromma, stränga och hänförda, på det att konstapelns tro måtte förbliva hel, ty det var uppenbarligen ofattbart för honom att monsignore någonsin skulle drista sig utomhus utan att medföra den heliga nattvarden, så som han ständigt ilade i kapp med döden. Med olycksbringande blick följde pater Eudex den stora svarta bilens framfart och såg en hand vinkande stickas ut ur framrutan. Monsignore skulle säkert som vanligt kombinera nytta med nöje under sin tripp för att skapa det han kallade ”good will för kyrkan” — sitta där i framsätet hela förmiddagen och hälsa förbipasserande med en vinkning som var bättre än en välsignelse. Vad han älskade att vinka åt folk! Genom att gå nerför trappan för att ta emot brevbäraren övervann pater Eudex sin lust att sätta sig ner och ruva över problemen. Han fick den vanliga brevbunten till monsignore — reklambroschyrer och förbluffande anbud, den osvikliga skörden av skräp och agnar från såna som handlade i kyrkliga förnödenheter — orglar, kollektförslag, försäkringar och nattvardsviner. Två av breven var adresserade till pater Eudex, det ena med en stencilerad vädjan från ett missionssällskap som han kanske kunde försträcka ett bidrag eller också låta bli, beroende på vad han ansåg om ändamålet — om det nu var så pass behjärtans-värt att det rättfärdigade en beskattning av hans fattigdom — och det andra med en check på hundra dollar. Checken låg i ett fönsterkuvert utan annan 499