J. F. P 0 W E R S förklaring än ett litet visitkort med ”Hälsningar från Traktor AB Rival”, men också det var överflödigt. Flera dar hade hela stans prästerskap vetat att checkerna var på väg igen. En del var så fyllda av fröjd att de knappast hade tid att vänta. Det hade däremot pater Eudex. Då de svåra tiderna hade dragit förbi och de fruktbringande krigsåren tog sin början hade AB Rival, som i stor stil gick in för public relations, kommit underfund med att givmildhet var den bästa lösningen på krigskon junkturproblemet. Såväl frikyrkopräster som rabbiner fick del av den årliga potten, men Rivalbolagets anställda var i stor utsträckning katoliker och det var checkerna till det katolska prästerskapet som betalade sig bäst. En del tyckte att det var en underbar idé, andra åter ansåg att Rivalbolaget, som inte helt oförtjänt besvärades av strejker, hade låtit allmosorna arbeta för sig. Pater Eudex såg att det fanns ännu ett fönsterkuvert, bland monsignores post och han visste att den checken löd på 200, vilket var summan för präster i hans ställning. Pater Eudex lät monsignores post ligga kvar på verandabordet bredvid hans cigarr. Sitt eget brev stack han i bakfickan, med önskan att han skulle glömma bort det, och fortsatte så nerför trappan och ut på gården. Medan han gick där och promenerade och läste sitt breviarium på den skuggiga sidan av prästgården där liljekonvaljerna växte, kom han så småningom runt till baksidan av huset, ditlockad av ett underligt ljud. Där stötte han på Whalen, gårdskarlen, som var sysselsatt med att bulta ner pinnar i marken. Pater Eudex tog märke med ett finger och slog igen breviariet. ”Vad är det fråga om nu då, Joe?” Joe Whalen ryckte upp en papperslapp ur bröstfickan och räckte den till pater Eudex. ”Han gav mig den i morse.” Han — det var benämningen på monsig-nore dem emellan. Ett lätthanterligt prono men, och dock när det avsåg monsignore utsade det, och dolde, osägbara ting. På papperet var en plan för en trädgård uppritad av monsignore med hans känsliga hand. Det skulle bli en väldig fransk lilja kantad av mindre kors — malteserkors — springbrunn, solur och en pelargång från boningshuset till garaget. Senare skulle det bli duvslag och en tre meter hög granitmur som skydd mot världens blickar. Hela projektet föreföll pater Eudex mycket kostsamt och, här i landet, presbyterianskt. Men när monsignore gjorde upp planritningen måtte han ha varit på sitt renässanshumör. En sprutande val kämpade med Nep-tunus i springbrunnens upprörda vatten. Norr utpekades av en fnysande och pustande, ving-prydd kerub. Pater Eudex höll upp planritningen mot solen för att kunna se vattenmärket. Papperet var nytt för honom, kraftig imiterad pergament med den Heliga Återlösarens Kyrka och monsignores namn i relieftryck — tre initialer, W. F. X., William Francis Xavier. Karin skulle kunna tas för en radiostation hade ett kvickhuvud på stiftskansliet anmärkt, eller om efternamnet inte hade varit Sweeney, tillfogade nu pater Eudex, för högkyrklig. Då pater Eudex lämnade tillbaka planritningen till Whalen tyckte han synd om honom och kände sig också i viss mån skuldmedveten inför honom — om också bara för att han liksom monsignore (nybliven arkitekt) var en präst vars dröm om en klosterträdgård inbegrep den överansträngde gårdskarlen under rubriken ”arbete”. Pater Eudex bad Whalen hämta en spade till. Tillsammans och nästan utan ord arbetade de hela morgonen med att gräva upp kors, men den stora franska liljan sparade de till sist. Pater Eudex tog först av sig rocken, därefter kragen och gick till slut i bara under-tröjan. Framemot tolv rullade monsignore in på uppfartsvägen. Han dröjde kvar i bilen, röd i ansiktet me 500