CHECKEN dan han återhämtade sig från den stora glädjen att redan se så mycket färdiggjort, då han i Whalens medhjälpare långsamt igenkände sin pastor. Med lågmäld, förfärad röst ropade han över gräsmattan, ”Pater”, och väntade liksom på en hund som kanske eller kanske inte hade vett nog att lyda. Pater Eudex släppte sin spade och gick bort till bilen, fortfarande utan skjorta på sig. Monsignore väntade ett ögonblick innan han talade, liksom förtretad att alltid behöva förklara så snart det gällde den här personen. ”Pater”, sa han till slut lugnt. ”Jag skulle inte hålla på längre med det där — om jag vore som ni. Jag skulle absolut inte göra det i varje fall.” ”All right, monsignore.” ”Det är lindrigt sagt obetänksamt av er. Om det behövs” — han gjorde en paus då Whalen kom inom hörhåll för att gräva upp ett kors — ”ska jag förklara senare. Det är lunchdags nu.” Bilen, svart, vacker, bländande av förkrom-ning, höll sig lugn då monsignore steg ur, ty hon kände sin överman. Monsignore gick runt henne, granskade ett däck och upptäckte en otrevlig slaggbit som hade fastnat i glidytan. ”Titta här”, sa han och tog bort slaggbiten. Pater Eudex såg i andanom hur bilen lyfte en hov och tackade monsignore med strålkastarna. Monsignore fortsatte med bestämda steg mot köksingången. Där dröjde han ett ögonblick i dörröppningen som om han kom att tänka på något eller ogärna ville gå in före sig själv — av det slaget var hans ödmjukhet — men så ropade han till Whalen med en förtrolighet som aldrig skulle kunna existera dem emellan. ”Bäst att ta rast nu, Joe.” Whalen muttrade för sig själv. ”Joe — tack så mycket!” Pater Eudex tog upp kläderna från gräsmattan. Han hade händerna fulla av blåsor, men i dem fann han en smula absolution. Han bad Joe om ursäkt för att han var tvungen att ta ledigt på eftermiddagen. ”Det är omöjligt, Joe. Jag har fått annat för mig.” ”Naturligtvis, pater.” Pater Eudex kunde höra Joe berätta det för sin fru på kvällen — jo, sir du, den unge han har gått och blitt okontant med den gamle igen. Sir du, den gamle han tycker inte det passar sig för dom — att arbeta menar jag. Pater Eudex hejdade sig i köket för att påminna sig han visste inte vad. Han hade det i huvudet och det bad att få komma ut, men han kunde inte lokalisera det förrän han hörde monsignore i rummet intill klaga för hushållerskan över salladen. Det var kära salig faster Hazels röst som nådde honom från den sommar då han var tio år. Han flyttade över det förflutna till nuet: Jag kan inte komma ut och leka i eftermiddag, Joe, för jag får inte för monsignore. I matsalen satte sig pater Eudex till bords och bad till maten. Han la för sig en kotlett, gräddstuvad färsk potatis, inlagda rödbetor, sylt och bröd. Han tyckte om sylt. Monsignore räckte honom smöret. ”Det här ska visst föreställa fruktsallad”, sa monsignore med en grimas. ”Men hon har ju haft i gröna oliver.” Pater Eudex sa ingenting. ”Hon har haft i gröna oliver sa jag.” ”Jag tycker mycket bra om gröna oliver.” ”Jag tycker också om gröna oliver, men inte i fruktsallad.” Pater Eudex svarade med att äta en grön oliv, men han visste att det inte skulle sluta därmed. ”Pater”, sa monsignore med helt nytt tonfall. ”Vad skulle ni säga om att komma bort och studera på ett år?” ”Jag tror inte jag är så angelägen om det, monsignore. Jag ligger inte åt det hållet.” ”Ni har inget intresse för kanonisk lag, menar ni.” ”Det är en sak.” ”Jaha. Och det finns andra saker också som det kanske inte skadar er att få veta. Om jag 501